Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kongl. Maj:ts nådiga förordning om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund - 2 och 3 §
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 Vattenrättsförordniiigen, 2 och 3 §§.
»qvarnställe» här måste förstås sådan, förut i samma § omtalad lägenhet,
»der qvarn eller annat vattenverk kan byggas», d. v. s. ett för q
värn-byggnad lämpligt strömfall med tillhörande grund och fästen för
dambyggnad; samt att vidare, när åt dylikt qvarnställe gifves bestämningen
att båda strandegarne skola ega del deri, uppenbart måste dermed afses
att qvarnstället, såsom helt betraktadt, sträcker sig öfver bådas grund
och således ligger på ömse sidor om den gemensamma rågången, ty i
lägenhet, som faller helt och hållet inom den enes rågång, kan ej den
andre sägas ega del. Otvifvelaktigt är jemväl, att den sålunda å begges
grund befintliga lägenheten måste vara af beskaffenhet att ej kunna
delas, d. ä. att naturförhållandena ej medgifva dess styckning i två
skilda lägenheter med sjelfständig dambyggnad uteslutande inom
hvardera strandegarens gräns. Denna uppfattning vinner jemväl stöd genom
den i slutet af sistberörda § gifna hänvisning till stadgandena om
fiskeverks byggande, bland hvilka förekommer det härutinnan tillämpliga
(byggningabalken 17 kap. 2 §) om byggnad i strömmar, »som ej kunna delas».
När således den gemensamma lägenheten ej kan styckas, inträder
jemlikt i fråga varande lagrum oundvikligen en tvungen gemensamhet vid
dess nyttjande. Vattenkraften antager karakteren af en samfällighet och
på samma gång följer deraf, enligt allmänna rättsgrunder, att hvarje
delegare deri bör ega rätt att vidtaga nödiga anstalter för dess
tillgodogörande så långt samfälligheten sträcker sig och således jemväl att
fästa dammen å den andres grund, derest sådant kan ske, utan att denne
derigenom lider skada. Vid sådant förhållande framställer sig här för
lagstiftaren jemväl nödvändigheten att utfinna en grund för delningen
af det vid dammen samlade vattnet. Dervid kunna, såsom bekant är,
hufvudsakligen tvenne olika synpunkter göra sig gällande. Enligt den
ena bör den genom darnbyggnad åstadkomna förändring i vattenloppet
ej vålla någon förändring i Strandegarnes ursprungliga rätt. I detta
hänseende innebär 12 kap. 4 g jordabalken, att med eganderätten till
vattenbäckenet följer nyttjanderätt till vattnet derå, hvarvid grundegaren
således har att åtnjuta så stor del i vattenkraften, som den på hans
grund hvilande vattenpelarens tryck med hänsyn jemväl till fallhöjd och
strömhastighet kan åstadkomma. Med tillämpning af denna åsigt skulle
följaktligen hvardera strandegaren äfven efter uppdämningen taga del i
det uppdämda vattnet eller vattenkraften i proportion till den andel
han före uppdämningen hade deri enligt nyss angifna beräkningsgrund.
Ur den andra synpunkten är det åter lämpligare att under nu anförda
förhållanden, då en verklig samfällighet eger rum, anse begge
strandegarne alltid vara lika berättigade till det uppdämda vattnet och
följaktligen låta dem deri åtnjuta hvar sin hälft.
Den sist nämnda delningsgrunden har, efter hvad det vill synas,
på goda skal blifvit af 1734 års lagstiftare stadfästad såsom i det
förevarande fallet rigtigast och jemväl närmast öfverensstämmande med
landslagens stadgande i 33 byggningabalken. En delning efter den
ursprungliga vattenmassan — hvilken förordats bland annat af den
komité, som för närvarande i Norge är sysselsatt med hithörande ämnen,
— är förenad med praktiska olägenheter, beroende på svårigheten att
utforska tillståndet före dämningen, i hvilket hänseende tillfälliga grund-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
