Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kongl. Maj:ts nådiga förordning om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund - 2 och 3 §
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vattenrättsförordningen, 2 och 3 §§. 11
tvångsrätt, hvarigenom strandegare, som ej vill i dambyggnad deltaga,
nödgas till damfäste upplåta mark, är att anse såsom en art af
expropriation, hvarmedelst eganderätt till marken från den ene
strandegaren till den andre öfverflyttas, eller allenast såsom ett intrång, hvilket
för den lidande medför rätt till skadeersättning utan att eganderätten
till sjelfva grunden undergår någon förändring. För den förra
uppfattningen kan åberopas stadgandet i g 2, att ersättning till fulla värdet
skall lemnas icke allenast för olägenhet, som genom dambyggnaden
uppkommer, utan äfven för marken, som af damfästet upptages,
hvaremot den senare tolkningen vinner stöd af ordalydelsen i g 4, som
omtalar dambyggnad, i nämnda ordning af den ene strandegaren
uppförd, såsom varande ’jemväl å den andres grund1 belägen. Hvilkendera
af dessa motsatta bestämmelser än må vara i förslaget åsyftad — och
de torde i legislativt hänseende äfven väga temligen jemnt — synes
dock i hvarje fall till förebyggande af missförstånd och deraf härflytande
rättsförvecklingar ett förtydligande af förslagets mening i berörda
hänseende vara af nöden.»
Beträffande 3 § faun högsta domstolen det i första stycket af denna
§ begagnade uttryckssätt efter ordalydelsen hänvisa till det fall, att
den grund, hvarå dammen blifvit lagd, innehades med sameganderätt
af strandegarne å ömse sidor om vattendraget; men då detta tydligen
icke vore förslagets mening, utan stadgandet afsåge den händelsen, att
strandegare, hvilkas egogräns låge i vattendraget, förenat sig om byggande
af gemensam dam eller att den ene med tillämpning af 2 S vunnit
rätt till damfäste å den andres grund, ansåg högsta domstolen, att
redaktionen borde i sådant syfte förtydligas.
Just.U. Östergren förklarade sig icke finna giltig rättsgrund för
stadgandet i g:s andra stycke, att, om endera strandegaren ensam byggt
dammen, det ej borde honom förmenas att nyttja den andres lott i
vattnet, intill dess denne, såsom i 4 § sägs, gjorde sin rätt gällande.
Ett sådant stadgande kunde, efter Just.E:s åsigt, icke härledas ur nu
gällande rätt, och, om äfven för lösningen af de kollisioner, som hade
sin grund i den på naturförhållanden beroende rättsliga samfällighet,
som uppstode i det här afsedda fallet, det vore af nöden att gifva den
ene strandegaren en viss tvångsrätt emot den andre, så kunde dock
detta tvång icke rättvisligen sträckas utöfver ändamålet att bereda den
strandegare, som först ville bygga, möjlighet att begagna sin del i
strömfallet. Att dertill gifva honom en. om äfven prekär rätt öfver
den andres andel i vattnet, syntes Just.E. leda längre, än behofvet
kräfde och nödigt afseende å eganderättens helgd medgåfve. Detta
stadgande föranledde den i 4 § förekommande bestämmelsen, att rätte
egaren först efter två års uppsägning kunde återvinna dispositionsrätten
öfver sin del i vattenkraften, och tvångsrätten framträdde dermed såsom
ett fullständigt suspenderande af den ene partens rätt. Det ekonomiska
motivet, att genom en premie åt den, som först bebygde ett samfäldt
strömfall, uppmuntra företagsamheten, syntes ej heller böra vinna
afseende; ty stadgandet erbjöde endast en tillfällig grund för en på hela
vattenkraftens användande beräknad anläggning och kunde sålunda till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
