Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Växtens inre byggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och att olikheten i färg har sin grund i en olikhet i
etervågornas längd-, längst äro etervågorna i de röda och
kortast i de violetta strålarna. Först då ett visst slag
af dessa vågrörelser, nämligen de, hvilkas våglängd ligger
emellan 40/100000 och 69/100000 millimeter, träffa klorofyllkornen,
meddelas dessa den kraft, med hvars hjälp de af vatten och
kolsyra frambringa stärkelse.[1] Vid assimilationen
förbrukas sålunda en viss mängd af solstrålarnas kraft, och
härmed står i samband, att det ljus, som passerat ett
visst antal klorofyllförande cellager, ej längre kan
åstadkomma någon assimilation. Men den kraft, som förbrukats
vid stärkelsebildningen, har ej förstörts utan endast
förvandlats i ett nytt slag af kraft[2]: stärkelsekornen, som
bildats vid assimilationen, äga nämligen hvad kolsyran och
vattnet saknade, förmågan att brinna, de kunna således
alstra värme och ljus; med värmen åter kan t. ex. vatten
öfverföras till ånga, och med ångan kan man drifva en
maskin. Ett bantåg, som ilar framåt med 10 mils hastighet
i timmen, har alltså för sin fart att tacka de solstrålar
som för milliontals år tillbaka förbrukades af assimilerande
växter; ty jordens stenkolslager äro endast de kolnade
lämningarna af forntida växter, hvilkas bränbara substans
alstrats med solljusets hjälp.
Man har kallat assimilationen den viktigaste af alla
lifsprocesser, och detta kanske ej utan skäl. Man får
lättast en föreställning om assimilationsprocessens betydelse,
om man tänker sig att den plötsligt upphörde på grund
af att allt klorofyll på jorden förstörts utan att kunna
ersättas af något nytt. Den omedelbara följden blefve
att alla förut gröna växter doge ut, och med dem
naturligtvis alla snyltgäster (parasiter) som ur dem sugit sin
näring. Därnäst komme turen till de växtätande djuren,
så till kött- och allätarna och bland dem säkerligen icke
sist till människan, hvars hela lifsvärksamhet i grunden
ingenting annat är än förvandlat solljus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
