Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta allt gör polarnatten särdeles skön, men är doek icke
tillräckligt for att ersätta det välgörande solskenet; ocli sjelfva djuren, icke
blott menniskorna, hafva känning af detta förfärliga länga mörker.
Kane berättar att de hundar, som han af Eskimåer köpt för att
draga slädarne, kunde, ehuru de voro födda inom polarkretsen, icke
motstå verkan af det långvariga mörkret, utan de flesta dogo af en
sällsam sjukdom, som han är benägen att anse för en sinnessjukdom, och
som förorsakades lika mycket af frånvaron utaf solljus, som af den stränga
kölden. De stackars djurens kroppsliga funktioner fortgingo ostörda, de
åto begärligt, bibehöllo sina krafter och hade en god sömn, men
angre-pos af epilepsi, som var första symptomen till en hjernsjukdom, hvilken
öfvergick i fullkomligt vansinne. De skällde ursinnigt mot tomma
luften utan någon anledning; de foro rundt omkring, såsom då de söka taga
fatt på svansen; de löpte fram och tillbaka på däcket; de smekte icke
personer, mot hvilka de annars brukade visa sig tillgifna, men vände sig
deremot med sina vänskapsbetygelser till främlingar; dc syntes icke
märka om man besvarade deras smekningar; de ställde sig med benen
vidt åtskiljda, som om de hade svindel ocli fruktade att fälla, samt
vaggade med hufvudet i alla riktningar, uttryckande den yttersta ångest.
Icke sällan skrapade de så häftigt med tassarne på förbigående
personer, att inan kunde tro, det de ville göra hal i skälskinnsdrägten för att
dölja sig i densamma. Ibland lago eller sutto de hela timmar i en
dyster tystnad, och kunde derefter plötsligt springa upp och löpa timtals
fram och tillbaka.
De af denna sjukdom angripna hundar dogo alla inom 36 timmars
förlopp, och det såg ut, som om de till slut dukat under för kramp i
käf-tarne.
Då vanligen de hundar, som dö i s. k. vattuskräck, sluta på detta
sätt, synes härigenom den åsigt vinna bekräftelse, att stark köld
frambringar samma sjukdom som stark hetta. Vanligen infaller hos oss
vattuskräcksperioden på samma gång, som den höga
sommartempera-turen, och som bekant visar den sig sällan under de år, då
sommarhettan icke nått någon särdeles hög grad. Att för öfrigt mörkret har
sin stora del i nämnde sjukdom, framgår derutaf, att närmare
polarkretsen, hvarest den egentliga natten icke räcker längre än 3 veckor
och derefter alltid omvexlar med solsken, huru kort detsamma än må
vara, falla dock icke djuren i denna sjukdom.
Allt efter närheten intill polen, allt efter det åt polen riktade
af-ståndet från polarkretsen, varar vintern längre eller kortare tid. Några
grader öfver polarkretsen räcker han städse längre än ett lialft år; men
så är ingalunda förhållandet med natten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
