Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Matrosernas skryt bringar dem icke sällan i stor förlägenhet. De
försäkra sig utan någon kamrats bistånd kunna nedlägga en björn,
naturligtvis under den förutsättning, att ett sådant tillfälle icke skall
erbjuda sig. Om nu händelsevis en ensam björn likväl blir synlig och
kamraternas stickord förmå den skrytande att försöka äfventyret, så
skulle en sådan dumdristighet alltid bestraffas med lifvets förlust, ty
han är ingalunda vuxen björnens styrka, och hans spjut är endast ett
rö, en promenadkäpp, äfven om skaftet är två tum tjockt och öfverallt
beslaget med jernskenor. En tryckning af björnens tass, och vapnet är
sönderbrutet och icke en stump deraf qvarblifver i den förvägne
angriparens hand; på sina fötter kan våghalsen lika litet förlita sig, ty
björnen, ehuru trafvande temligen långsamt, tager likväl ut stegen så långa,
att det icke kan lyckas någon menniska undkomma honom. Men
björnen är nyliken och det veta matroserna; om de derföre försöka att
springa undan, så låta de en handske falla, och strax t stannar björnen
vid denna, ser, vädrar och vänder på honom, och om han icke finner
honom i sin smak, d. v. s. ätbar, så fortsätter han sin väg och
förföljer flyktingen utan all öfverilning, säker om att snart nog få honom i
sitt våld.
Nu bortkastas den andra handsken, derefter näsduken, mössan,
halsduken, och slutligen äfven jackan eller något annat löst klädesplagg.
Frysa brukar den ifrågavarande personen under sådana förhållanden icke.
Ar han icke långt från skeppet och manskapet varseblifver hans
fara, så lyckas han väl undkomma; men är vägen lång, blir det
omöjligt, alldenstund björnen kan hålla vida längre ut än menniskan, och
hennes medel att underhålla honom, ganska snart äro uttömda.
Så snart de andra djuren åter draga bort, kommer björnen i
saknad af alla lifsmedel, och kryper då famnsdjupt ned i snön, sa att den
yttre kölden icke kan nå honom. Då han gräfver ned sig, är han så
utomordentligt fet, att han kan tära på denna fetma. Han ligger
sa-lunda i ide ända till Mars; förr plägar man icke få se honom, men då
är han åter så mager, att den stora fällen med sin långa ludna
beklädnad hänger på alla sidor i djupa veck omkring hans kropp.
Man vet knappast hvarifrån han efter en så lang svältkur hemtar
krafter att röra sig; men icke allenast detta förmår han, utan lian är
så flink och rörlig både till lands och vatten, att han snart lyckas åter
lägga ut på hullet. Vanligen förena sig flera björnar till gemensam
fiskfångst, de gå i vattnet på jagt och drifva fiskarne framför sig, tilldess
de nagonstädes hafva inringat dem och dessa äro tvungna att vända
om; dä rusa de björnen i gapet, och hvarje gång det öppnas, kostar det
ett djur lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
