Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
qvantitet Quass, en utaf rofvans saft och surkål tillverkad jästdryck, som
dessa menniskor älska med passion. Kött och fisk få de icke mycket
med sig på resan, emedan man räknar på att de sjelfva skola skaffa
sig tillräckligt deraf.
Jägarne anställa från sina stationer jagtpartier, och det beror på
deras skicklighet, om de kunna förtjena något eller icke. De dugligaste
erhålla efter vårt mynt omkring 320 R:dr och en del af skinnen, de
mindre skickliga omkring 216 R:dr och några få skinn. Nybörjare i yrket
betalas med knappt 80 R:dr, och handtlangare med ungefärligen 50 R:dr rmt.
Nybörjarne och handtlangarne få icke mer än nyssnämnde belopp samt
fri kost, de förra deremot kunna aflägga så mycket, att de om några år
äro i tillfälle nedsätta sig såsom jordbrukare på ett kontant inköpt
jordstycke eller ock såsom handlande i en liten sjöstad. Nästan otroligt är
att en Ryss, vid namn Scharostin, skall hafva tillbragt 49 vintrar på
Spetsbergens nödsliga kuster, och en gång oafbrutet i 15 år. Det måste
vara en egen passion, att för sitt nöjes skull vistas om vintrarne på
Spetsbergen.
Folket, som mestadels dröjer der 1.1 år, två somrar och den deremel
lan liggande vintern, söker, genom att afhålla sig från salt mat, genom
att förtära vegetabilier och skörbjuggsgräs, som de tillreda såsom thé
eller sallad, samt genom att beständigt hålla kroppen i rörelse, bekämpa
skjörbjuggen, ty de veta alltför väl, att någon yttre hjelp icke står dem
till buds. Många gånger är dock sjukdomen så våldsam, att man icke
kan skydda sig mot densamma. Ar 1837 dogo på Syd-Cap 22 Ryssar
af denna förfärliga sjukdom. Ett år derefter ankrade ett fartyg med 18
man dersammastädes och 6 månader derefter herrskade såväl ombord på
skeppet som i samtliga hyddorna dödens tystnad.
Emellan Norge och Spetsbergen ligger den i slutet af 16:de
århundradet genom Barentz och Heemskerk upptäckta Björnön, som då var liksom
öfverhöljd med hvalrossar; men man var på den tiden så ovan vid att
fånga eller döda dessa djur, att man första dagen knappt kunde slå ihjäl
15 af mer än 1000 stycken, som man der påträffade. Följande dagen
gick det bättre; man nedlade då dubbelt så många. På hvilket
obetänksamt slösande sätt man förfor med dessa arma djur, kan dömas deraf,
att blott huggtänderna beröfvades dem, såsom det enda af värde.
Ett halft århundrade derefter var inan nog klok att inse, det dessa
djur lemnade lika god tran, som hvalfiskar och delfiner, och man började
numera att genast på ort och ställe aftaga och urkoka späcket, hvilket
just icke var en så lätt sak, emedan späcket är hårdt hopvuxet med
köttet liksom hos ett välgödt svin. I senare tider begagnas detsamma,
utan att tranen blifvit urkokad, som proviant i stället för färskt kött.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
