Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
område och anlände till Kopparmintioden samt vann derigenom den
öf-vertygelsen, att norra kusten af Amerika utgjorde polarhafvets södra
gräns. Dittills hade man trott, att Amerika utan afbrott räckte ända
upp till nordpolen.
Alexander Mackenzie bekräftade Hearnes åsigt, i det han drog ännu
längre åt vester, nemligen ända till den efter honom benämnda floden.
Han genomvandrade Amerika i hela dess bredd från öster till vester och
påstod med bestämdhet, att en segelbar stråkväg emellan Atlantiska
oceanen och Stilla hafvet icke var tillfinnandes, Georges Forster hade
påstått detta redan före Mackenzie och säger: »fast står det faktum, att
omöjligheten af en nordvestlig genomfart i ett segelbart haf blifvit
bevisad, och fast skall det stå, ända tilldess en ny jordkatastrof utstakar nya
gränser för Plutos och Neptuns riken.»
Forster hade fullkomligt rätt: man hade till lands och vatten
kommit nog långt i norra Amerika, för att kunna påstå att, om äfven icke
Amerika sammanhängde med nordpolen, var dock en farbar sjöväg
der-städes icke förhanden, men förmodan och sannolikhet kunde icke anses
såsom bevis, och sålunda uppstod emellan de vetenskapliga auktoriteterna
i England en liflig strid om, huruvida en sådan genomfart funnes längs
Amerikas kust, eller icke, och då denna strid endast kunde slitas genom
anställda försök, blefvo sådana beslutna redan mot slutet af förra
århundradet. Men då krigen mellan England och Frankrike uppflammade,
förhindrades utförandet häraf, tills ändtligen efter en 20-årig kamp.
krigs-lågan, som antändt hela Europa, slocknade på St. Helenas klippor.
Ett märkvärdigt fenomen hade väckt den lärda verldens och
isynnerhet sjöfararens uppmärksamhet. Aren 1816 och 1817 drefvo oerhörda,
ofta flera mil långa ismassor från norr åt söder, som hade en så
utomordentlig fasthet, att de hunno ända till Lissabons breddgrad utan att
smälta, hvilket bevisar dessa isöars ofantliga storlek. De blefvo
äfven uppmätta, ty understundom foro skepp från söder åt norr förbi en
sådan ö, som med polarströmmen samm frän norr åt söder, men oaktadt
de båda föremålens i motsatt riktning skeende rörelse förbi hvarandra
varade denna flera timmar, ofta halfva dagar.
Fenomenet i och för sig sjelft, d. v. s. grunden till detsamma kunde
icke förklaras, men man kunde väl med visshet säga: »Om så ofantliga
isstycken i sådan mängd och under så inånga dagars tid oafbrutet draga
från norr åt söder, så måste det i norr gifvas mycket mera isfritt
vatten än eljest.» Denna slutsats föranledde amiralitets-sekreteraren John
Barrow till en egenhändig skrift, i hvilken han sökte ådagalägga att nu
vore det mest gynsamma tillfället, för att uppnå en nordvestlig
genomfart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
