Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pilar voro icke större än unga klöfverstånd och kunde till hela sin höjd
och omkrets rymmas i dricksglas.
Den långa overksamhet, i hvilken expeditionen, inspärrad af is,
befunnit sig, hade hos alla deltagarne väckt den sorgliga tanken att
nödgas tillbringa en vinter i polartrakterna. Flera gånger sammanträffade
de med andra resande, som åsyftade samma mål som de sjelfva, men de
blefvo alltid skiljda från dem och dermed försvann också förhoppningen
att åtminstone få tillbringa den ledsamma vintern i sällskap med
vänner och i enahanda afsigt sig der uppehållande sjöfarare. De
hänvisades endast till sig sjelfva. Så mycket mera glädjande blef för dem den
utväg, som visade sig att möjligen slippa ut ur isfängelset, då en
kraftig vind blåste upp, som förde dem till Lancastersund, alltså tvärs
öf-ver Baffinsviken just på dess bredaste ställe, och att komma undan
med den utgående sydvestliga strömsättningen. Nu framstod för dem
dessa trakters skönhet, för hvilken man till och med saknar uttryck.
Under sommaren står solen oafbrutet öfver horisonten; den beskrifver,
såsom vi redan veta, vidsträckta alltid högre gående kretsar, till dess
den, från den längsta dagen räknadt, åter sänker sig. Under denna tid
är solbelysningen desto skönare, ju längre solen står, och om hon vid
höstens annalkande slut (eller i motsatt fall med den begynnande våren)
kommer i den ställning på himmelen, att hon en lialf eller hel timme,
småningom äfven längre tid, sjunker ned bakom horisonten, så skulle
svårligen den djerfvaste målare våga att doppa sin pensel i sådana färger,
som erfordrades för att framställa ett dylikt skådespel, äfven om han
funne dessa på sin palett.
Isbergens underbara fantastiska former med sina djerfva gigantiska
konturer, än i den mest bländande silfverhvita färg, än straxt derpå i
en lika så skön mörkgul, guldgul, eldig orange- eller glödande
purpurfärg, än derefter öfvergående i så skön violett, som blott kemisten
påträffar i jodångan, slutligen helt plötsligt höljande sig i den djupaste
svarta drägt, bredvid hvilken det bländande silfverskenet åter framlyser;
— detta allt kan icke målas, lika litet som det indigofargade hafvet, på
hvilket de väldiga långsträckta isblocken hvila i majestätiskt lugn eller,
satta i rörelse af stormen, i vild oordning vräkas emot hvarandra.
Likväl tror den tempererade zonens innevånare på sådana
företeelser, men om han hör, att den himmel, som hväifver sig öfver
Baftinsvi-ken, hvilken är blott 200 mil aflägsen från nordpolen, har en likaså
underbart varm färgton, som himmelen öfver Neapels hafsvik efter ett
juniregn, så skakar han visst på hufvudet och anser det för öfverdrift, och
likväl är det så; och de målare, som varit i Italien och på Sicilien må
tala så mycket som helst om den italienska himmelen — den nordiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
