Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Äfven djuren förete otaliga och underbara egendomligheter. Nya
Holland har öfverhufvud icke några stora djur; det största är Kanguru’n,
af en mycket egendomlig skapnad: då den sitter på bakbenen, ser den
ut som en stor säck med smal hals, och då man på afstand betraktar
den, kunde man nästan tro, att en utomordentligt stor champagnebutelj
eller en dylikt formad kruka stode på marken, ty dess framfötter och
dess hufvud äro så små, att man icke kan på afstånd urskilja dem; de
länga, stora bakbenen ligga deremot slutna intill buken och äro således så
godt som osynliga. Da djuret är i rörelse, gör det hopp som en hare,
blott att de äro mycket större, d. v. s. längre, hvarvid det alls icke
berör marken med sina framben, utan springer endast med bakbenen allt
fortare och fortare, hvarunder djuret tyckes stödja sig med sin
utomordentligt starka svans, som tjenar det såsom ett tredje ben och till att
bibehålla jemnvigten. Detta djur har, förutom kroppens besynnerliga
form, ännu en annan egendomlighet: det föder nemligen ofullgångna
foster, och sedan de blifvit framfödda, förvarar det dem i en stor pung,
som är en utvidgning af främre delen af buken. Inom denna pung (som
gifvit djuret benämningen pungdjuret) befinna sig spenarne med sina
mjölk-ådror samt de icke fullgångna ungarne, hvilka framfödas utan skinn, utan
hår, och se ut som råttor. Ungarne utveckla sig här, samt lemna tid
efter annan modren, i hvilkens närhet de likväl alltid förblifva och till
hvilken de återvända, så snart någon fara hotar dem, då modren med
sina främre extremiteter skyndsamt instoppar dem i deras naturliga
tillflyktsort och sedan bortflyr med dem. Djuren äro mycket putslustiga,
men understundom äfven farliga. De stora långa bakfötterna, med hvilka
de göra hopp af tio till tjugo fots längd, äro försedda med starka tår
och dessa äro beväpnade med långa, svarta och mycket hvassa klor.
Djuret är af naturen skyggt, men då det förföljes sätter det sig
likväl till motvärn; det kan icke gifva synnerligen svåra bett och dess
bandlika framfötter äro för svaga för att vara farliga, hvaremot dess
ytterst starka och kraftfulla bakfötter ingalunda äro så menlösa, som
man skulle tro om den »gamle mannen», en bland de engelska
matroserna allmänt gängse benämning på känguru’n. Sittande upprätt
upplyfter den plötsligen en af bakfötterna och klöser till sin motståndare
uppifrån nedåt. Träffas man illa, så kan hela bröstet och magen i ett
enda slag, uppristas. Det är icke värdt att söka fly, ty med tre eller
fyra språng bar pungdjuret uppnått sin motståndare. Men till all lycka
har djuret ingen skyddande hård bud, utan såvida man kunnat undvika
djurets slag, är det lätt att döda d»t med ett stygn, om också blott af
en vanlig knif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
