Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dioritberg ända till Orizabas gletscher. Vår väg förde oss upp till
kanten af en porlande bäck, i skuggan af praktfulla ek- och granskogar.
»Efter fyra timmars förlopp anlände vi vid circa 11,090 fots höjd
till den trädartade växtverldens öfra gräns. Högre upp tätt invid
glet-schern grönskade ännu, liksom på Popocatepetl, några knippor långstråigt
gräs, en art murgrön, vinterblommor (Xeranthemum) och de under
namnet Ipoliica bekanta bomullsartade klotformiga växterna. Den klippiga
grunden höjde sig terrassformigt ända under snömassorna. De vanligast
förekommande stenarterua voro diorit och phonolit; mera sällsynta voro
trachit, melaphyr, aphanit och variolit. Öfver stengrunden låg ett tjockt
lager af vulkanisk aska, pimssten och slagg (obsidian).
»Under skogens sista träd hade jag låtit vid sidan af ett 30 fot
högt vattenfall uppföra en hydda, för att der hvila öfver natten. Kl. 8
på aftonen visade termometern endast 1 grad värme. Mina
reskamrater dansade raskt om efter landets sed vid klangen af mandolinen samt
muntra nationalsånger. Vargarne i grannskapet ackompagnerade den
ovanliga konserten med ett klagande och oroväckande tjut. Inemot kl. 3
på morgonen hade termometern sjunkit 2 grader under noll.
Kl. 5 på morgonen, före dagens inbrott, redo vi vidare. Vi voro
före solens uppgång vid gletscherns fot. Här väntade oss ett upphöjdt
och för menniskoögat sällan uppenbaradt naturskådespel. Vid den
af-lägsna horisonten bortom Mexikanska viken höjde sig långsamt ur
haf-vet den lysande dagstjernan; allt större och större lyste den emot
oss midt i de genomskinliga vågorna och ett ögonblick syntes den såsom
ett ofantligt verldsklot sväfva i det våta elementet. Förrän den ännu
hunnit kasta sin första blick öfver hafsspegeln, blänkte redan den öfver
oss sig höjande snökolonnen i den flyktiga morgonrodnadens ljus, derpå
strömmade de rosenfärgade strålarne i blixtsnabb fart utför snöfälten
ned till vår hvilopunkt, under det att fastland, haf och moln under
våra fotter ännu slumrade i det nattliga dunklet. Men snart färgades i
den aflägsna vestern Popocatepetls och Iztaccihuatls snötoppar, och
dagsljuset färgade småningom bergspetsarne, högslätterna och dalarne. Detta
praktfulla skådespel af solens långsamma uppstigande ur hafsviken,
hvilket i sådan fullkomlighet endast kan njutas från jordens högsta berg och
i åsyn af ett djupt vatten, lemnar ett nytt bevis om vår planets
klotrunda form, om ett sådant ännu vore nödigt.
»Den lägre snögränsen uppnår på nordliga och nordöstra sluttningen
af Orizaba en höjd af ungefär 13,220 fot öfver hafvet, men emot söder
är den mycket högre. Från orten San Andreo Chalchicomula har jag
om sommarmånaderna till och med iakttagit, att snön bortsmält nära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
