Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska expeditioner till myningen af Jenisej 1876 - 2. Sjöexpeditionen till Jenisej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sens timme in, och vi kunde då framtränga vidare mot
norden. Det var nu tydligt, att ju mer vi aflägsnade oss från
framstodo klart för min fantasi, den 2:dra tyska polarexpeditionens likaså,
vårt fartygs förlisning i isen eller på en ogästvänlig strand, en långvarig
återfärd landvägen genom delvis obebodda trakter, efter omintetgjorda
förväntningar, eller en föga afundsvärd öfvervintring bland is och mörker
voro saker, som i värsta fall lågo inom möjligheternas område — men
ännu var icke tid att ängslas.
Till dessa tänkta, af föregångare genomlefda vedervärdigheter
sällade sig den djupa tystnad, som herskade rundtorn oss. Det Kariska
hafvet ger, der is och täta dimmor råda, en trogen bild af de arktiska
farvattnens tystnad och liflöshet, sådana som Payer och Weyprecht
mästerligt skildrat dem. En mosaiklikt hopfogad massa af stora isflak,
knappast någonstädes afbruten af en upphöjning, och deröfver en rå och
obehaglig dimma så lät, att föga mer än trettio alnar skilde åskådaren
frän synkretsen — detta var den enformighetens och liflöshetens bild, som
omgifningen nedslående afspeglade i vår själ. Ett par labbar (Lestris),
som spanande efter rof flaxade spöklikt kring vid synx-anden, förmådde
icke ge lif åt den enkla taflan. Hon var icke af sådan art, att hon
kunde skänka någon fägnad och tillfredsställelse, men hon gaf i stället
ett osökt tillfälle till eftertanke och betraktelser öfver den arktiska
naturens njugga håfvor.
Vår fångenskap skulle emellertid icke blifva långvarig. Redan den
följande dagen hade isstyckena aflägsnat sig någon smula från
hvarandra; strömsättningens riktning, som tyst och omärkligt fört igenom sitt
arbete, hade varit oss bevågen. Men dimma herskade ännu, och
utrymmet var icke tillräckligt nog för att lemna vår ångbåt fri passage. Ännu
hade vi att tillbringa två dygn bland vår ensliga omgifning, långsamt,
men stadigt frigjorda från den, lika långsamt och stadigt förda af
strömmen i den riktning vi ämnade oss.
Medan vi så föras sakta fram af strömmen, lägga vi ut våra zoolo
giska apparater, för att se till, om tilläfventyrs på bottnen af det iskalla
hafvet råder lika stor brist och enformighet som derofvan ytan. Svabeln
och sänkhåfven, den senare en simpel jernram med en vidhängande
säck, vitjad med kött, behöfva ingen tillsyn. Bottenskrapan åter, om
hon skall gifva något, nedsläppes från en båt, som ros sakta framåt,
under det skrapan på bottnen samlar upp allt, som kommer i hennes
väg: stenar, slam, sand och lera jämte djur, som der »hafva sin varelse».
Det har varit sagdt, att det Kariska hafvet är ett djurfattigt haf,
fattigare måhända än Östersjön. Men vattenprofven, som hämtats upp
från djupet, hafva redan bragt oss till tvifvel om riktigheten af detta
påstående, ty der är vattnet fullkomligt salt, ej sött eller bräckt som på
ytan, och detta är en mycket vigtig betingelse för utvecklingen af ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
