Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Inledning.
I följd af en de Germaniska språken genomgående lag, hvars
stränga giltighet i hela sin vidd först blifvit framställd af den
store språkforskaren Jakob Grimm, kunna icke blott verbens,
utan ock substantivens och adjectivens böjningsarter i dessa
språk öfver hufvud indelas i tvenne väsendtligen skilda
afdelningar. Ehuru skilnaden dem emellan vid substantiven och
adjectiven, såsom man kan vänta, moste vara i betydlig mon
en annan, än vid verben, har dock öfverensstämmelsen ansetts
tillräckligt stor för att rättfärdiga gemensamma benämningar.
Det ena slagets böjning, hvilken betraktats såsom
företrädesvis ursprunglig och inre, har erhållit benämningen stark,
hvaremot det andras, såsom egentligen bestående i yttre tillägg
till ordstammen, blifvit kallad svag.
Det är i synnerhet i verben, som den skiljaktiga
betydelsen af de tvenne böjningsarterna är djupt ingripande och
tydligt visar sig, och det icke blott hos de äldste
medlemmarne af vår språkätt, utan ock hos de yngre. I Svenskan
t. ex. kan man ännu i dag med största lätthet skilja sådana
osammansatta verb, hvilka bilda enstafvigt imperfectum, ifrån
alla de öfriga, isynnerhet som de förras böjning i mera än en
punkt röjer sin egendomlighet. Hvarje verb, hvilket, såsom
t. ex. brinna, är enstafvigt i singularis af imperfectum, skiljer
sig äfven i pluralis af samma tempus brunno, äfvensom i
imperf. conjunctivi brunne, samt i praeritum participii
brunnen och i supinum brunnit, väsendtligen ifrån alla sådana
verb, hvilka i hufvudsaken böjas som t. ex. lära, lärde, lärd,
lärt. Men icke nog härmed; den art af sjelfljudsförändring,
som påtagligen ligger till grund för de starka verbens böjning,
återfinna vi äfven i ordbildningen, när vi jämnföra vissa af
ett och samma urämne olika utpräglade ordformer. Så t. ex.
röja orden bindel, band och bundt samma förhållande sins
emellan i anseende till sjelfljudet i rotstafvelsen, som
1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat May 11 21:49:46 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/verbflex/0003.html
