Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordisk romantikk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
Nordisk romantikk.
densry hans Frithjofs saga har opnådd. Det edleste dikteren har
tenkt og følt, rører sig fritt i den nordiske drakt han har gitt det.
Det blev hans eneste større fortellende dikterverk. Da han
avsluttet det i 1825, viste det sig at den lyse dur-tone hvori det var
diktet var veket fra dikteren. En krise av mismot, forakt, lede
hadde grepet ham, han mente sig bedratt av en kvinne han hadde
kjær. Det kommer allerede frem hvor han lar Frithjof rase ved
efterretningen om at Ingeborg er blitt kong Rings hustru.
„O, qvinna, qvinna!“ nu Frithjof sade:
„Den första tanke som Loke hade
det var en lögn, och han sände den
i qvinnoskepnad til jordens män.
En blàögd lögn, som med falska tàrar
alltjämt oss tjusar, alltjämt oss dårar,
högbarmad lögn med sin rosenkind,
med dygd af vàris och tro af vind;
i hjertat flärden och sveket hviska
och mened dansar på läppar friska. —
Och dock, hur var hon mitt hjerta kär,
hur kär hon var mig, hur kär hon är.
Jeg tör väl möta bland sköldars larm
en ungersven med förälskad barm,
en narr som litar på tro och heder,
den vil jag hugga af ömkan neder,
vill spara honom att stå en dag
besviken, skymfad, förrådd som jag.
Men det vider sig ut med vanvidds makt og Tegnér skriver
„Mjältsjukan*, visstnok det bitreste og mest fortvilede dikt i svensk
poesi. Han står oppe på høiden av sitt liv, der er skjønt og klart
og alt er herlig. Så biter en „svartalf" sig fast i hans hjerte og alt
biir mørkt, alt mot, all giede visner. Virkeligheten blir død masse,
håpet blekner, minnet mørkner. Ja selv diktet — han nevner dets
„lindansarmöda“, dets luftsprang, dets gjøglbilleder. Så følger det
forferdelige vers:
Dig menskoslägte, dig bör jag dock prisa
Guds afbild du, hur träffande, hur sann!
Två lögner har du likväl till at visa,
en heter qvinna och den andra man.
Om tro och ära fins en gammal visa,
hon sjunges best, när man bedrar hvarann.
Du himlabarn, hos dig det enda sanna
är Kainsmärket, inbrändt på din panna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
