Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordisk romantikk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
Nordisk romantikk.
yndede ottaver, men stilen er akademikernes sentens-stil. Men
fortiden stiger op for ham i dens forskjellige mennesketyper. Der er
den siste skalden og den siste kjempen — de er gjengangere av
Grays Siste Barde og av Ossian. Der er Bergmannen, som vil høre
sin moder Jordens pulser slå i bergets indre. Han er — sier Brandes
— fra Novalis og ikke fra Dannemora. Men det er de poetiske
bergmenns skjebne. Ibsens Bjergmanden som søker „det dulgtes
hjertekammer", er heller ikke fra Kongsberg eller Røros. Og
da de virkelige grubearbeidere kom frem i litteraturen — i Zolas
Germinal — var de alt annet enn poetiske. Ypperst er de to
motsetninger „Vikingen" og „ O dalbonden". Der har verset sin egen
musikk — Geijer var komponist som han var dikter og man merker
at melodien har skapt verset. Der er de to typer for liv og for sinn
følt helt igjennem. Og stilen er sak, bare sak. „Vid femton års
ålder blef stugan mig trång — där jag bodde med moder min." Det
er ganske liketil, men anslaget er der. Og uten ringeste pynt
forteller vikingen sin historie om kamp og frihet på havet, om bytte,
om piken han tok i Valland — „i tre dagar grät hon, och så blef
hon nöjd“ — om at han var konge på land og „drack under sotad
ås" — men holdt det bare ut en vinter — og den var lang. Da
vårvinden bruste, strødde han sitt guli ut og slo sin krone i knas
og for fattig, med et skib og et sverd „uppå hafvet“. „Men sorgen
han känner ej vikingens stig — uppå hafvet." Det er det jublende
omkved, i det suser havets poesi for første gang inn i svensk
litteratur. Og diktet er ungdomsmotets og eventyrlystens sang, den
unge viking er skibbrudden og han ser døden rolig inn i øinene.
„Dock klagar jag ei mina dagars tal: Snabb var, men god deras
fart."
Motsetningen til vikingen er Odalbonden. Her går selve verset
tungt og traust og det svulmer siden og ender som oftest med ord,
hvorfra trossig selvbevissthet taler.
Å bergig ås där står mitt hus
högt öfver skog och sjö.
Där sàg jag förste dagens Ijus
och där vill jag och dö.
Må ho som vill gå kring världens rund:
vare herre och dräng den det kan.
Men jag står helst på min egen grund
och är helst min egen man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
