Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senromantisk lyrikk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P o e.
219
sydpolen, sà er hver detalj her skildret så bestemt, så omstendelig
og så sanndru, som en detalj nogensinne er skildret i
hvilkensom-helst skipperløgn. Satan er her drevet ut ved Belzebub, det er en
ny virkelighet som sprenger virkelighetens ramme. Det enkelte
faktum fengsler oss, hypnotiserer oss slik at det virkelig eksisterende
forhold mellem det og den øvrige verden forsvinner for oss. Det
eksisterer ikke noget annet for oss, bare denne ene ting er til, den
blir prinsippet for hele tilværelsen. I denne hypnotisering ligger
Edgar Poes kunst.
Ta hans berømteste dikt „Ravnen*. Denne ravn og dens evige
eneste ord: Nevermore! — i Viktor Rydbergs klassiske oversettelse
heter det: Forbi! — biir et stadig mektigere vesen og et stadig mere
demonisk trylleord. Mannen sitter en nyttårsnatt, det banker. Men
han leser i en gammel bok, og hans tanker er hos hans døde elskede
Längtande till morgenstunden, höll jag mig vid boken bunden,
ack! men djupt i hjärtegrunden, ack, som alltid, Ijöd däri
hennes namn som är förklungit — Leonor det klinger i
änglasfärars harmoni.
Det banker igjen, han biir angst. „Kom inn, hvem søker De,“
hvisker han engstelig, bare for å si noget. Atter banker det. Han
åpner døren — ingen! Han synes det hvisker: Leonor. Men det
er bare ham selv og ekkoet som taler. Det banker igjen — hans
puls slår vilt. Men det var mot vinduskarmen! Aha, altså bare vinden!
Ha! Dà fönstret upp jag kastar, in en korp i rummet hastar.
— Stàtlig fàgel! Mystisk uppsyn! Seklar skönjas ju däri.
Ingen hälsning han mig bringar, då han straxt på svarta vingar
upp på dörrens karm sig svingar och slår ned så trygg och fri
på en Pallasbyst å karmen, fullt så hemmastadd och fri
som i skogens sceneri.
Hvad? Jag tror att hans besatta uppsyn lockar mig att skratta.
Visdomsdryg syns han sig skatta. Läk då min melankoli!
Sändebud från nattens länder, dit du kanske återvänder,
gamla korp från Stygens stränder, säg, då du min gäst vill bli,
Säg ditt namn i underjorden, säg, hur nämnas du häri?
Korpen svarade: Forbi.
Evig og alltid dette ord: Forbi!, evig sitter den som naglet fast
ovenpå visdomsgudinnens hode. Dens øie får en trolldomsmakt
over ham, han synker tilbake på puten — akk, mot den har hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
