Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordisk litteratur efter naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Fröding.
617
radikale kameraters diskusjoner. Blandt dem spillet han bajas; da
kunde hans humør lyse, men ellers var han ofte mørk og trist. Så
kom han hjem som et mislykket subjekt. Det eneste han opnàdde
var å få arbeide som kåsør i den radikale „Karlstad Tidningen".
Her kom han livet og menneskene på nært hold og hans kvikkhet
og hans skarpe kritikk fikk luft. Det blev en forberedelse for hans
diktergjerning. Nettop nu viste den nye retning sig i litteraturen.
Heidenstams „Vallfart och Vandringsår" blev en hjertestyrkning for
Fröding. Han vilde også være med på å gi program for en ny
litteratur, og han tenkte sig dikterne som det „Sorgbundna löjes
broderskap". Sorg og smil skulde begge ha sin plass. Og han
forkynte den store humor som diktningens prinsipp, den som lot hver
gjelde for det han var, og kunde se poesien i det hele. Han har
siden uttrykt det i de skjønne linjer:
„Men strunt är strunt og snus är snus
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor."
Men i den kunstneriske form tålte han ingen sprekk. Han rettet
og filte sine vers, prøvet ordenes valør og klang og gav sig ikke før
det hele var fullkomment. Det menneskelige innhold kunde være
ringe når bare rosene blomstret der. Og da han under et
sanatorieophold i Tyskland fordypet sig i Goethe, fant han sin form.
Poesien kom til ham som han frisknet til. Han skrev dikt efter dikt
og innsendte sin første diktsamling „Gitarr och Dragharmonikau.
Den utkom 1891 og efterfulgtes av „Nya diktér11 1894 og „Stänk
och flikar* 1896. Fra første stund av blev det en lysende seier.
Publikum var henrevet, og kritikken måtte anerkjenne at her var
ny poesi dukket frem i svensk litteratur.
Først og fremst henrykte hans Värmlandsbilleder. Lyslevende
steg de frem. Gamle Jonte och Brunte; Våran prost, „som er rund
som en ost og lärd som själve den onde"; i den trofaste sliter
Lars i Koja, den stakkars forførte Elin i Hagen; Fantefolket i
Katte-bohult; løitnanten som får alle fruentimmer til å rope „Titta, titta!"
når han kommer ridende i sin nye, hvite vest, og alle de andre.
Og hvert billede var stemt akkurat i den rette versetone. Hvor
mangfoldige og smidige var ikke disse vers! Det gikk så bedagelig
i „Jonte och Brimte“ når
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
