Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordisk litteratur efter naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
620
Nordisk litteratur efter naturalismen.
Fröding var kvinnekjær. Hans sterke sanselighet var forenet med
en inderlig ømhetstrang. Bittert følte han det at han ikke kunde
gjøre nogen kvinne lykkelig. Den skarpeste torn av hans tvil på
sig selv var den tanke som satte sig fast hos ham at han måtte volde
den kvinne han elsket, ondt. Denne såre stemning har han gitt
uttrykk i sitt deilige dikt i „Kung Eriks visor“, „En visa til Karin när
hon hade dansaE. Det begynner med en handling som er en
tilbedelse: av edle blomster fletter han en krans til henne, legger den
om hennes hår, og kransen skal leve evig, pryde henne i hennes
alderdom. Men akk! den gjør henne ikke glad. Det er torner og
gift i den:
„Jag ser en droppe blod som stänker
av kransen kring min käras hår,
sà är ett kval i allt jag skänker,
min skänk gör ont, min krans ger sår.“
Det er ikke kong Erik, det er dikteren selv som taler her. Og
det hele er symbolsk. Kransen som skal bli frisk inn i
alderdommen, — kransen av torner som stikker til blods, det er ingen
virkelig krans. Det er den evige ungdoms krans, det er Kristi
tornekrone. Her er stemningen uttrykt i ren symbolikk, og det gir diktet
dets poetiske skjønnhet. Dets inderlighet er som renset for all ytre
virkelighet. Det er et billede som er bare sjel. — I et annet dikt
har Fröding ut fra denne stemning skapt en skikkelse. Han har
løst motivet fra sig selv og fått det uttrykt i objektiv virkelighet.
Det er i „Jägar Malms hustrur“. Jeger Malm er den hårdeste
skikkelse av den mest håndfaste virkelighet. Han kommer inn som den
ville jeger han er; men iaften er han ikke munter, ler ikke og
forteller ingen løgn. Da moren spør efter hans siste hustru, svarer
han likevel med latter og forteller hånlig om alle sine „hustruer".
Men moren lar sig ikke snakke fra det; hun vil vite om henne, den
siste han hadde med sig, henne som fikk slite hårdt for ham. Med
ett: „hans uppsyn blev en annan". Mørk og blek stirrer han inn i
ilden, og han forteller om Eli-lita.
„Det är sant, hon var min jakthund,
som slet ondt för mjöl och vatten,
och min magra lilla märr, som
drog mitt lass och svalt och frös,
och min sängkamrat om natten
och min kära tös.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
