Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ytbehandling av metaller, av Ivar Sven-Nilsson - Ytbehandling i allmänhet - 110. Rengöring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ytbehandling i allmänhet
och andra kopparlegeringar betas i salpetersyra, vanligen tillsatt med
koksalt, s. k. gulbränna.
När betvätskan angriper metallen direkt, utvecklas väte, som
delvis löser sig i metallen, vilket medför vätesprödhet. Höjd temperatur
ökar reaktionshastigheten; saltsyra användes vanligen vid 30—40°C,
svavelsyra vid 60—80° C. Vätesprödheten förvärras vid högre
temperatur på betsen. Vätesprödheten försvinner dock, om vätet utdrives
ur metallen, vilket enklast sker genom upphettning. Efter en timme
vid 150—200°C har vätet diffunderat ut ur c:a 1 cm tjockt järn, vid
större godstjocklek får man värma längre tid eller till högre temperatur.
Vid betningen utvecklas gaser, som äro hälsovådliga och starkt
angripa föremål i närheten. Deras aggressivitet beror mest på, att de riva
med sig fina droppar av betvätskan, men ibland äro de även själva
farliga, t. ex. av salpetersyra utvecklade nitrösa gaser. Man måste därför
ha god utsugning kring betkaren. Då gaserna och ångorna äro tunga,
ordnas utsugningen så lågt som möjligt, se fig. 609. För att ytterligare
förebygga förstörelse av gods och maskiner i närheten brukar
betningen utföras i särskild lokal, skild från den övriga ytbehandlingen.
Fig. 609. Murat betkar med avsugningsslits.
Betvätskans angrepp på den rena metallytan är i de flesta fall icke
önskvärd men ofrånkomlig. Med s. k. sparbets kan man dock ibland,
särskilt för järn och stål, minska dessa angrepp. Sparbetser äro i
allmänhet kolloider, ofta av hornämnen. Tillsatta i små mängder hindra
de betvätskan att angripa alla blottade järnytor utan att nämnvärt
minska upplösningen av oxider. Härigenom sparas både järn och
betvätska, och gasutvecklingen blir svagare och därmed obehagen av
syraångor mindre.
507
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
