GUAYAQUIL. 71 zoologien för hufvudet, tager jag gerna mina ord tillbaka, ty det är mycket möjligt att de dogo på magen, i Vi voro förtjusta, jag i synnerhet för doktorns skull Och så skulle mitt namn gå till efterverlden som alligator-jägare. Klockan tolf middagen, då solstrålarna stodo lodrätt i våra hattar och hela naturen låg och flämtade efter andan, kommo vi hem igen. På den skuggiga verandan gungade hängmattor, som snörde och framhöllo formerna af familjens kvinliga medlemmar. Du må tro, att det klang som skön musik i mina öron, då en adertonåring, viftande med sin solfjäder åt en alldeles intill henne upphängd tom matta, bad mig taga plats deri för att förtälja om jagten. Och jag var icke sen att lyda! — Skål! Det var under den s. k. vintertiden jag låg i Guayaquil. Trettio graders värme är bra nog under vintern. Jag hade starkt längtat att få uppvakta Chimborazzo, men han höll sig i dimmor och töcken, dermed gifvande tillkänna att han ej tog emot. Föga lockande föreföll mig också det ständiga dån, som en bredvid bergsjätten belägen vulkan alltemellanåt lat höra. Jordbäfningar hörde till ordningen för året, att icke säga för månaden. — Nej, tacka vill jag ett land, der terra firma gör skäl för namnet. Och dock, när jag tänker på de stjerngnistrande kvällarna med deras milliontals eldflugor, som i bländande virrvarr genomskuro rymden eller sutto som osläckliga ädelstenar i kvinnornas yppiga kolsvarta hår, kan jag ännu emellanåt känna den unge sjömannens längtan till det underbara sagolandet der borta, som aldrig skall gå ur dens minne, hvilken en gång skådat detsamma. Snart skulle vår blågula flagga åter blåsa på hal stång. Förvaltare Bagge skulle aldrig få återse fädernejorden. Af naturen mycket fetlagd iakttog han icke de dietiska försigtighetsregler, som för honom mer än för