Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Solen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle vi ej vara i stånd att röra oss ur fläcken, ja vi skulle
klämmas till döds af vår egen tyngd, och riskerade vi ett
fall till marken, skulle våra ben krossas i bitar.
Nu till vår fråga: hvad är solen?
I alla tider och i alla länder har solen väckt beundran
och vördnad i menskliga sinnen. Hennes alstrande och
lifvande kraft har ingen kunnat undgå att märka, endast han
växt från sitt djupaste barbari. Af lätt förklarliga skäl har
derföre solen hos de flesta naturfolk blifvit en bild af det goda,
ja blifvit guddomligheten sjelf. Hon är Osiris hos
egypterna, Orwiuzd hos perserna, Baal hos kaldéerna, Adonis
hos fenicierna och sjelfva Fojbos-Apollon hos grekerna. För
pythagoreerna och andra forntida forskare var solen en
återspegling af den så kallade centralelden, som enligt deras
förmenande var verldsaltets medelpunkt. Städse har hon
under tidernas lopp varit ett tacksamt fält för fantastiska
funderingar, med och utan vetenskapligt underlag, och först
med teleskopets uppfinnande träder hennes fysiska
beskaffenhet i någon mån i dagen.
Upptäckten af solfläckarna och den i samband dermed
stående upptäckten af solens rotation var den första eröfring,
som Lippersheys uppfinning*) skänkte vetenskapen.
Vidstående fig. 1 ger en ungefärlig föreställning om fläckarnas
förekomst. Vid equatorn och i polartrakterna saknas de nästan
helt och hållet, men förekomma deremot så mycket rikligare
i de så kallade kungliga bältena, d. v. s. mellan 10:de och 30:de
breddgraderna på båda halfkloten. I Galileis svagt
förstorande teleskop kunde fläckarnas utseende ej närmare
utrönas. Sannolikt i följd af deras hastiga föränderlighet och
flyktiga tillvaro, förestälde han sig dem som en slags
motsvarighet till våra moln. I solens kokande atmosfer,
så mente han, kondenseras i följd af värmeutstrålning
stora dunstmassor och likna i detta tillstånd kringsimmande
slaggfläckar. Snart tager emellertid hettan åter ut sin rätt,
och de förtätade slaggskyarna uppvärmas och upplösas.
*) Se Bill. Astronomiens historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
