Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Solen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är utan tvifvel sorgligt, att en så vacker lära icke
kunnat hålla sig uppe, men sanningen är omutlig och
fordrar med oafvislig stränghet afskaffandet af allt, vore det
oss än så kärt, som icke kan förete vetenskapliga intyg om
sin äkthet. Derföre är Herschels solteori för nutidens
forskare en vacker dröm och intet mer.
Den rastlösa forskningen står aldrig stilla. Den liknar
en sakta löpande flod, som jemt afspeglar i sin bölja nya
länder och nya föremål. Den skapar sig ständigt nya
hjelpmedel, hvarmed hon lik Kolumbus drager åstad öfver okända
haf för att göra nya upptäckter. Med teleskopets
uppfinnande bortföll det täckelse, som dolt oändligheten för
menskliga blickar; i rymdens djup uppdöko skapelser utan tal,
och en Herschel och en Bosse hafva i sina jätteinstrument
»sett kuster och ögrupper, hvilkas yttersta
ortbestämningar förblifva kommande århundraden förbehållna». Dock,
oändligheten trotsar de bästa synrör, och hvad, för att låna
Byrons ord, »dessa gnistrande plejader, dessa sväfvande
töckenfläckar äro, som i eterslätternas gränslösa öken hvälfva likt
blad, fallna på edens elfvar», det kan intet teleskop nöjaktigt
besvara. Men hvar finna slagrutan till denna hemlighet?
»Eureka! eureka!»*) kan forskaren utropa och peka på några
tumslånga glasbitar såsom de redskap, hvarmed han
öfverflyger rummets och tidens skrankor. En prisma uppenbarar
hvad sammanlagdt alla verldens teleskop icke kunna, och
på denna omständighet grundar sig Spektralanalysen, kanske
det väldigaste vapen, som någonsin stått till en dödligs
förfogande.
Hvad är då Spektralanalysen? Någonting i princip
mycket enkelt, någonting, som vi alla skådat oräkneliga
gånger såväl i regnbågens prakt som i morgonrodnadens
purpur, men någonting, som verlden först efter att hafva sett
det i tusental af år förstod att dra nytta af.
Insläppa vi i ett mörkt rum (fig. 5) genom en springa ett
ljusknippe och låta det falla på en prisma, framträder på den
framför stående skärmen ett färgspel, fullkomligt liknande
*) Jag har funnit det! jag har funnit det! Så berättas Arkimedes
hänryckt hafva utropat, när han kom till upptäckten af den hydrostatiska
satsen.
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
