Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Fixstjernhimmelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som icke i skötet af midnätternas heliga tystnad förnummit
dessa manande röster der ofvanifrån liksom från ett
gemensamt fädernesland, ett lemnadt fadershus! Menniskans
storhet består i att kunna höja sig öfver stoftet, öfver det
ändliga till det oändliga; gör hon icke det, blir hon de grofva
behofvens och de dåliga böjelsernas slaf, föga stående öfver
djuret, och att det gifves skaror som vandrat sitt lif fram,
utan att knappt en gång stannat och läst evighetens gyllne
skrift på nattens gnistrande hvalf, det är ett af bevisen på
hur fast menniskan är rotad i materien. — Hvad ljufvast
vi drömt och skönast vi tänkt, låter aningen oss vänta af
något tillkommande, och det är ingalunda underligt att
upphöjda andar ofta förlagt denna väntade tillvaro till
stjernhimmelens sköna nejder, som vi här nere kunna »se blott
såsom genom en spegel uti ett mörkt tal». Det är också
icke mer än som sig bör, att vi under inflytelsen af vårt
bättre jag vända våra tankar från vår af så många strider
oroade och af så mycket oskyldigt blod besudlade jord till
»himmelens väna gestalter», som på tystnadens språk så
vältaligt predika sitt »Gloria in excelcis Deo», och som, så länge
Gudsidéen icke försvunnit från jorden, alltid skola lyfta
tröttnande pilgrimers tårbedränkta blickar upp från
jordens mull.
Men tilldrager sig stjernhimmelen vår beundran redan
genom blotta anblicken utan att dock vara begripen, huru
mycket måste då icke denna beundran växa sedan vi med
vetenskapens sänklod pejlat rymdens djup och gjort oss
med dess underbara skapelser i någon mån förtrogna! Och
i sanning, den djerfvaste dröm, som en lössläppt fantasi
någonsin fostrat, träder sjelfmant tillbaka för den verklighet,
som teleskopets spanande öga visar den häpnande forskaren.
Astronomen famnar icke längre lik Ixion en förment
himmel i ett förgängligt moln utan verkligheten.
Stjerneverlden ligger framför honom i hela sin majestätiska
utsträckning, med de gigantiska systemen som legitima barn, af en
och samma moder, attraktionen, och det kan derföre dm den
nutida forskaren med långt större fog än om den
mångkunnige greken sägas »att han utforskat sferernas harmoni».
Vidare har spektroskopet låtit oss kasta en blick in i de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
