Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Fixstjernhimmelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
läng, aflägsnas från ögat, desto kortare synes hon, d. v. s. desto
mindre blir den vinkel, under hvilken hon ses. Men då denna
skenbara förminskning står i ett visst förhållande till det ökade
afståndet, är det lätt att bestämma, huru många gånger sin
egen längd en gifven determinerad linie måste aflägsnas
från ögat för att synas ett visst antal gånger förminskad,
liksom det, efter hvad vi sett, är lätt att bestämma
afståndet till en sådan linie, hvars längd är bekant. Vi skola på
grund häraf lätteligen inse, huru man tror sig kunna på ett
ungefär bedöma nebulosornas afstånd.
Vi erinra oss hurusom vår nebulösas största utsträckning
anses vara omkring 20,000 ljusår och antaga, åtti det närmaste
så förhåller sig. Vi antaga vidare (och ett sådant antagande
är ju ingen ting orimligt alls), att det gifves andra nebulosor
med enahanda utsträckning och att detta är förhållandet
med någon eller några af de hittills kända. För att nu
en nebulosa med sådan utsträckning — 20,000 ljusårs
diameter — skall synas under en vinkel så liten som den, under
hvilken de antagligt aflägsnaste kända nebulosorna faktiskt
synas, huru långt bort måste hon då vara belägen? eller med
andra ord (efter som vi här ej kunna tala om mil), huru
många år kräfver den ilande ljusstrålen för att
tillryggalägga den sträcka, som skiljer verldsön från oss?
Åtminstone— 10,000,000 år! Tio millioner år, och hvarföre skulle
en sådan nebulosa vara den aflägsnaste? Komme vi dit ut,
skulle vi då som nu stå vid tröskeln af oändligheten och
skåda framför oss samma böljande haf af verldar, se samma
tafla upprullas, lika storartad och lika ändlös. Ja hvarföre
skulle det finnas något slut alls i ett universum, som
tanken visserligen kan föreställa sig oändligt lika litet som
ändligt, men för hvilket han dock föredrager
oändligheten? Nej, der ute, der teleskopets genomträngande öga
studsar, der inbillningskraftens vingar förlamas och den
djerfvaste tanke svindlar, der utvecklar ännu skapelsens
blomma sin aldrig bleknande prakt, der fortfar ännu den
Allsmäktige att utströ sina verldar i rymden, och der
fortfara ännu hans händers verk att rulla fram och vittna om
hans makt, som frambragt dem med sitt »varde!» och satt
dem att vandra i deras eviga lopp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
