Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Lifvet i verldsrymden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samt andra liknande mixturer, hopkokade i medeltidens
teologiska hexkittel. Arbeten och teorier med så afgjord
medeltidsuppfattning af jordens roll i universum äga
ingen klang i våra dagar och kunna icke rubba vår på
så hållbara grunder fotade tro på det planetariska lifvets
existens.
Att solen måste hafva tändt lif äfven på andra
verldar, är en så att säga axiomatiskt klar sanning.
Åtminstone skulle ett motsatt antagande leda till högst
sällsamma slutsatser rörande den kännedom vi äga om
planeternas fysiska egenskaper. Der skulle solen i oändlighet
gå upp och ned utan att tända ljus i ett enda öga, utan att
väcka en atom till lif. Der skulle hon icke framlocka
några växter, i hvars blad kolsyran kunde sönderdelas, der
skulle morgonrodnaden icke väcka någon varelse till nya
sträfvanden, och der skulle qvällens frid endast sänka sig öfver
ödsliga trakter, der döden för evigt uppstält sin tron. »Det
välgörande regnet — för att låna Figuiers förträffliga ord —
skulle icke vattna något, intet grässtrå dricka den
uppfriskande daggen. Hafven, som öfverskölja en stor del af
planeternas ytor, skulle vara öde och tomma och icke dölja
ett enda lefvande väsende i sina böljor. Vindarna skulle
blåsa från eqvatorn till polerna, än periodiskt och än
regelmessigt, och dessa vindar skulle blåsa för intet. Elfvarna
skulle störta ned från bergen och fylla dalarnas
fördjupningar; floder, strömmar och bäckar skulle skynda fram öfver
slätterna, och alla dessa vattendrag skulle icke vattna, icke
uppfriska, icke befrukta något. Regn, böljor, vindar, allt
skulle vara till endast för tomma öknar, och ingen växt,
intet djur skulle njuta af naturens välgerningar. Det
strålande, stjernbeströdda firmamentet, dagens skimrande ljus,
de vidsträckta Utsigterna från bergen, de oerhörda slätterna,
allt detta skulle intet öga se, ingen själ njuta af, intet
förstånd beundra, intet hjerta tacka skaparen för. Dessa
väldiga planeter skulle sålunda vara döda klot, vigda åt evig
ofruktsamhet, ödmjuka vasaller, dömda att buga sig och träda
tillbaka för vår stackars verlds ömkans värda majestät»*). Nej
*) Figuier, Efter döden, öfv. pag. 241 och följ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
