Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Lifvet i verldsrymden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
cessiv utveckling blifvit livad det nu är. Från de
kambriska maskarna är steget ej synnerligt stort till den siluriska
tidens ortoceratiter, graptoliter och enkriniter. Ännu senare
göra trilobiternas stora klass sitt inträde i verlden, och
med dem är en betydelsefull länk fogad till lifvets kedja.
Så gingo kanske årmillioner, och vertebraterna uppträdde
i de s. k. devoniska fiskarna (Cephalspis, Pterichtus m. fl.),
hvilka i all sin otymplighet dock äro de nu lefvande
fiskarnas stamfäder. Tiden går, och omsider uppträda
reptilierna, derefter foglarna i den barbariska Palceopteryx
macrurus *), så däggdjuren (arter af Marsupialia), så
fullkomligare däggdjur, och ändtligen sist, skapelsens krona,
menniskan. När och huru menniskan framträdt, är en
fråga, som från vetenskaplig synpunkt ännu väntar på sin
nöjaktiga lösning och som ej heller faller inom vårt ämne.
Att menniskan emellertid framträdt, är ett faktum, att hon
framträdt då, när jorden erbjöd nödiga betingelser för hennes
fysiska existens, torde äfven få anses såsom ett faktum. Så
mycket är åtminstone visst, att de menniskor, som gjort bruk
af den postpliocena tidens stenverktyg, icke bott i
något den makliga hvilans eden, utan haft att i hvarje
ögonblick försvara sin tillvaro gent emot rofgiriga djur, och
likaledes torde man ej kunna tro något annat om dessa
varelser, hvars ben äro samlade i grottor tillsammans med ben
af mammut, mastodon, grottbjörnar, grott-tigrar,
grotthyenor o. s. v. Alltså: menniskan framträdde liksom öfriga
djurformer sä fort hon kunde det.
Men denna lifvets successiva skapelseprocess kan icke
våra någonting singuliert för jorden, då den nemligen står
i oupplösligt samband med jordens egen utveckling, och
denna åter till alla delar varit en följd af de yttre
förhållanden, under hvilka jorden från början af sin tillvaro
existerat, och hvilka förhållanden äro kosmiska och
gemensamma för alla systemets planeter, ja alla planeter i hela
universum. Samma afkylning, samma bildning af ångor,
vatten, haf och aflagringar, korteligen, samma skapelseprocess,
*) Palseoptéryx är egentligen en befjädrad reptilie. Det år 1862 i
Solenhofens skiffern funna aftrycket af denna primitiva fogel visar nemligen
en 21 centimeters lång reptiliestjert, hvarå fjädrar parvis sitta fästade. - :
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
