Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genom mekanisk sammanpressning av marken kan man få en solid grund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess bas skall ha. Det är icke alltid terrängen utan vidare låter inrangera
sig i de klasser vi här nämnt; tvärt om träffar man oftast olikformig mark
av mycket olika täthet och motstånd.
Det finns runt om i världen ett stort antal byggnader, som vila på
komprimerad grund. Metoden ger särskilt goda resultat när man vill
bygga utmed flodstränder eller vid sjöar. De nya byggnaderna för
Palais de justice i Paris uppfördes sålunda 1909-1910 på sådan grund,
som var nödvändig därför att marken var infiltrerad med Seinevatten. På
samma sätt förhåller det sig också med Bangården i Cairo, senatpalatset
i Bucarest, godsstationen i Czernowitz, Hotel de Ville i Mexico.
Metoden fick en mycket intressant användning när man skulle draga
fram Nordkanalen på en sträcka av l 500 meter genom torv- och dymark
i Sommedalen.
Man beslöt där att göra ett praktiskt försök med mekanisk
sammanpressning på ett ställe där förhållandena voro som mest ogynnsamma.
Man började med att taga bort växterna som täckte ytan och installerade
därpå de nödvändiga pålkranarna för att utföra kompressionen. Arbetet
bestod i att göra en serie hål på lika avstånd från varandra med hjälp av
en påle på 2 000 kg som föll fritt. Allt efter som hålen bildades införde
man i desamma en blandning av sönderstött krita och lera, som pålen
stötte ut åt sidorna i den omgivande terrängen för att förstärka den.
Borrningen stoppades vid ett medeldjup av 5 meter; så snart arbetet var
avslutat fyllde man varje hål med en blandning av krossad krita och lera,
som man komprimerade mekaniskt genom att låta en påle på l 500 kg
falla ned av sin egen tyngd. De så bildade pålarna stodo på cirka tre
meters avstånd från varandra. På detta sätt fick man en fast mark av
stor hållbarhet, vars tjocklek motsvarade pålarnas höjd eller fem meter
och förstärktes av den kringliggande marken där kompressionen inverkat
på minst två meter. Man kunde nu draga fram kanalen genom detta
massiv, utan att störa jämvikten i de angränsande markerna. Sedan man
uppnått den önskade säkerheten ledde man in vatten och kunde då
konstatera att lagren voro fullkomligt vattentäta.
En särskilt intressant användning fick metoden i Rom 1911, när man byggde
den monumentala Risorgimentobron över Tibern, vars enda betongvalv
har en spännvidd på 100 meter.
Då ingen sondering utfördes innan man erhöll tillåtelse att bygga antog
man att man för grunden skulle kunna använda armerade betongpelare
neddrivna i sandbankarna, vilkas tillvaro man obestämt kände till, till ett djup
som ansågs nödvändigt for att säkra fästena till det vackra konstverket.
Sonderingarna visade emellertid att under ytans leriga sandlager kom
det lager av allt mindre fasthet, som till och med på ett visst djup blevo
gyttjeartat flytande. Som man icke kunde använda betongpålar av 14
meters längd, beslöt man sig då för att mekaniskt sammanpressa marken
och åstadkomma på djupet kompakta block genom en energisk
hopstampning av den dyiga terrängen. Denna solida grund som tillsammans
med bron och dess fästen bilda ett enda block, utgör för det fulländade
verket ett fullkomligt orubbligt stöd.
Varje fäste som i planet upptar en yta av 600 kvadratmeter, består av en
kista utan botten uppdelad i flera rum, som begränsas av longitudinella
väggar av 30 centimeters tjocklek och av transversala väggar, som utgå
från de förra och tillsammans med dem bilda en verklig cellbyggnad av
sten. Denna vilar i korsningspunkterna på pelare av komprimerad
betong, med vilka den är förenad genom stålarmatur. Fyllningsjorden i stöden
ligger sålunda direkt på marken. Cellerna närmast floden äro icke fyllda
med jord; de stå i förbindelse sinsemellan genom portar, så att man
lätt kan komma in i dem och undersöka arbetet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
