Vetenskapen och livet / Årgång III: 1918 / 269 (1918-1922) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det lothringska järnet och dess uppkomst. av stanislaus meunier

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kvarhållits av kalken som följaktligen i de övre lagren antagit den rostfärg som är karakteristisk för malmen. Det är klart att då kalkstenen, vars täthet endast är 2,7, ersättes med limonit (järnmalmen), vars täthet är 3,8, så måste detta medföra en ansenlig sammandragning i massan, vilket avspeglar sig i järnooliternas mera platta form.

Som en följd av dessa fakta kan man vara berättigad att anse Brieyområdets järnformation såsom ett ursprungligt kalkstenslager, vilket sedan det blivit djupt inbäddat under överliggande lager antagit oolitisk form och sedan indränkts med vatten, som innehållit små mängder järn och aluminiumsalter. Det utfällda järn- och aluminiumkarbonatet bildade siderolit och bauxit, allt under det de bibehöllo den ursprungliga oolitiska kalkstenens form.

Järnförekomsternas historia i den lothringska jorden är ännu icke avslutad. Den har en epilog som det skulle vara skada att förbigå, ty den visar hur mångfaldig och omväxlande den underjordiska kemiska verksamheten inom ett och samma område kan vara.

Det finns nämligen en annan järnmalm i dessa trakter, som varit mycket givande och förmodligen skulle ha exploaterats ännu, om icke den oolitiska malmen varit överlägsen till kvaliteten. Detta var en s. k. siderolitisk malm.

OOLITISK KALKSTEN UR DEN LOTHRINGSKA LIASFORMATIONEN (HÄLFTEN AV NATURLIG STORLEK). Stenen består av små korn av kalksten som äro hopkittade med en lerhaltig substans, och den här bildats genom ett molekylärt arbete, som utförts nere i jorden med den ursprungliga i liashavet avsatta dyn.

I många trakter av Lothringen ha kalkstenslagren blivit urgrävda av rinnande vatten som utvidgat sprickorna och åstadkommit flera meter breda rännor fyllda med järnhaltig materia. Dessa avlagringar ha form av "fickor" som sluta i en spets i ena änden. De ha samma ursprung som den oolitiska malmen, med den viktiga skillnaden att de bildats mycket närmare ytan där temperaturen är lägre än nere i jorden. Därför ha de fått ett annat utseende; det är fortfarande kulor, men man kan denna gång icke jämföra dem med fiskrom utan med ärter, och de ha därför fått namnet pisoliter. Även de ha uppkommit av molekylärt arbete kring koncentrationskärnor.

De lothringska järnmalmerna ha en oerhörd ekonomisk betydelse, men de äro också för geologen av ett ofantligt intresse för studiet av den verksamhet som pågår i jordens inre och härstammar från den energikälla, som vårt klot innesluter i sitt sköte och som fanns i begynnelsen hos den stora nebulosan som blev till jorden. Till denna jordens egen verksamhet adderar sig ofta en annan, som kommer från solen, och det är genom en oändligt varierande växelverkan mellan dessa båda samverkande orsaker som vår jord genomlöper sina successiva faser i den storartade planetariska utvecklingen, vilken i sin särskilda måttstock blott är ett exempel på alltings utveckling.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>