Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyare undersökningar om norrsken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En högeligen förbättrad kännedom om dessa förhållanden ha vi ernått
genom de sista två årtiondenas forskningar, som till största delen
utförts av norska vetenskapsmän. Det första uppslaget till dessa
undersökningar gavs av den berömde danske meteorologen Adam Paulsen,
som i ett teoretiskt arbete av år 1893 förfäktade den åsikten, att
polarskenen bero på katodstrålar, som på något sätt stå i sammanhang med
solens aktivitet. Den nyligen avlidne norske fysikern Birkeland utförde
en serie vackra undersökningar angående katodstrålars egenskaper
och föranleddes därav att draga den slutsatsen, att polarskenen
förorsakas av katodstrålar som utkastas från solen. Då dessa
komma i jordens närhet, påverkas de av jordmagnetismen, så att
deras infallspunkter mot jorden ligga i en ring kring vardera av de
magnetiska polerna, såsom ju också rätt nära är fallet med flertalet bland dem.
Dessa ringar på jorden där polarskenen ymnigast förekomma, ha ett
avstånd av omkring 20 grader från de magnetiska polerna. Om Birkelands
åsikt angående polarskenen vore riktig så borde avståndet i fråga vara
endast omkring 3,5 grader. Detta synes strida mot erfarenheten och prof.
Vegard i Kristiania antog därför att den verksamma från solen utgående
strålningen utgöres av positiva eller så kallade alfa-strålar, vilka bestå av en
heliumatom med positiv elektrisk laddning. Enligt de mycket
vittomfattande beräkningar, som utförts av professor Störmer i Kristiania, borde
dessa bilda ringar av omkring 18 graders diameter vilket ju ganska nära
stämmer överens med erfarenheten. Att avståndet ej ar lika för alla
strålar kan bero på att de ha något olika hastighet. För övrigt kunna
starka elektriska strömmar som kretsa kring jorden åstadkomma avvikelser,
sa att enstaka fall kunna förekomma, då polarsken uppträda i trakter
belägna rätt nära ekvatorn, alltså på mycket större avstånd från de
magnetiska polerna, än ovan angivits. Förekomsten av sådana strömmar
motsvarar den Birkeland-Störmerska teoriens fordringar och
Birkeland har slutit sig till deras tillvaro vid åtskilliga
kraftiga s. k. magnetiska stormar, då magnetnålen häftigt svajar under
deras inflytande.
 |
| Fig. 2. VARIATION AV MAGNETISMENS HORISONTALINTENSITET (H. F.) OCH VERTIKALINTENSITET (V. F.) I MEDELTAL FÖR POLA, GREENWICH, POTSDAM OCH PAWLOWSK VID MAGNETISKA STORMAR ENLIGT CHAPMAN Man ser att ändringen i V. F. är liten och oregelbunden mot den i H. F. som är ganska betydlig. Den är uttryckt i enheter γ, är en 100 000 del av en absolut enhet i (C. G. S.)-systemet. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
