Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyare undersökningar om norrsken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dessa iakttagelser stämma väl överens med sådana utförda angående de
så kallade magnetiska stormarna som, såsom ovan antytt, ofta följa -
särskilt de kraftiga - polarskenen åt. En engelsk forskare, Chapman, har
i dessa dagar underkastat sagda stormar en ingående undersökning. Bland
de s. k. magnetiska elementen är det huvudsakligen den horisontala
magnetiska kraften, som starkt påverkas. Den avtar till en början mycket
hastigt, för att sedan långsammare under en längre tid övergå till en motsatt
ytterlighet, varefter den småningom återvänder till det normala värdet (se
fig. 2). Chapman antar att den första ökningen beror på en inströmning av
laddade partiklar - de skulle enligt Paulsens observationer vara negativt
laddade, - varefter en vida långsammare utströmning av dessa mot
rymden skulle äga rum. Slutligen skulle den ännu långsammare försiggående
återgången till normala förhållanden äga rum genom ett sakta
skeende inträngande av negativa partiklar från rymden. Dessa iakttagelser tyda
således på att de från solen strömmande partiklarna skulle vara negativt laddade,
såsom Birkeland antog i motsats mot Vegard och Stark. I alla händelser kunna
de knappast vara katodstrålar, såsom Birkeland trodde, utan sannolikt negativt
laddade atomer eller möjligen stoftpartiklar - att dessa senare spela en viktig
roll vid de magnetiska feriomenen och zodiakalljuset antages också av Vegard.
Ganska påfallande är det att de partiklar som förorsaka
polarskenen hejdas i sina rörelser på ungefär samma höjd, som den där
stjärnskotten och meteorerna blossa upp, nämligen i medeltal omkring 110 km
- några få bland dem glödgas upp redan på 160 km:s höjd- Detta hänger
tillsammans med den omständigheten att luftens täthet hastigt avtar uppåt
så att den sjunker ungefär till hälften då höjden stiger med 5 km. På 100
km:s höjd ar luftens täthet omkring en milliondel av vad den är vid
jordytan, således har den ett tryck som ej ens uppgår till en tusendels
millimeter. Om en utifrån i atmosfären inträngande kropp nått in till ett djup
av 120 km över jordytan, har den sålunda stött tillsammans med en viss
massa, som strävat att hejda honom. Har detta ej varit tillräckligt, så
behöver han endast tränga 5 km djupare för att motas av ännu en lika
stor hejdande massa, 10 km för att nödgas tränga undan 3 gånger så
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
