Vetenskapen och livet / Årgång III: 1918 / 377 (1918-1922) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyare undersökningar om norrsken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 6, TREDUBBELT NORRSKENSDRAPERI FOTOGRAFERAT I STORE KORSNÄS I
NORGE, ENLIGT PROF. C. STÖRMER

klar himmel att, varthän man än riktar ett spektroskop mot densamma,
framträder däri den för norrsken karakteristiska gulgröna linjen av
våglängden 557 milliondels millimeter.

Men även i andra delar av världen är denna företeelse, som antyder
elektriska urladdningar i luftkretsen, ej ovanlig. Så trodde man
sig finna denna linje hos zodiakalljuset, men märkte senare,
att linjen ifråga ej syntes blott där zodiakalljuset framträdde utan även
på andra ställen av den klara himlen. Då detta ljus uppträder starkare
kallar man det polarsken och man säger då att himlen ar höljd i ett
polarskenstäcke. I detta upptäcker man ofta mörkare fläckar troligen
förorsakade av någon svag molnbildning. I andra fall har polarljuset en mera
fläckformig utbredning (se fig. 1). Denna företeelse tillhör de mindre
påfallande polarskensföreteelserna. Ett riktigt typiskt norrsken börjar
regelmässigt med en svag båge nära den norra horisonten (se fig.
3). Under densamma ligger ett "mörkt segment" som troligen förorsakas av
en tunn molnslöja, i det att stjärnorna lysa vida svagare inom detta segment
än på närliggande delar av himlen. Bågen höjer sig sakta och blir allt
ljusstarkare. Ofta uppträder en ny båge under den första, då denna lyft
sig tillräckligt, och så kan en tredje och stundom en fjärde båge
framträda (se fig. 5). Då nu bågarnas underkant enligt Vegards och
Krogness mätningar befinner sig på nästan samma höjd över havsytan
betyder en båges stigning Över horisonten att han förflyttar sig mot
åskådaren d. v. s. i detta fall söderut. Denna del av
fenomenet, då bågarnas styrka och antal tilltar, motsvarar i fig. 2 den högre
delen i början av kurvan för horisontalintensiteten. Sedan detta förlopp
utvecklat sig under omkring en timme, stundom under längre tid,
iakttar man att ljusmassor börja hopa sig i vissa punkter av
bågens underkant, vilka förflytta sig längs bågen vanligen från väster
till öster. I arktiska trakter är vandringsriktningen för ljusmassorna lika
ofta östlig som västlig (enligt iakttagelser gjorda vid den svenska
spetsbergsexpeditionen 1882-83). På några ställen av bågen, ofta i dess utkanter
(se fig. 5), är ljusutvecklingen starkare än på

Fig. 7. NORRSKENSDRAPERI MED STRÅLAR FOTOGRAFERAT AV PROF. C. STÖRMER
1913 I BOSSEKOP

Fig. 8. NORRSKENSKORONA FOTOGRAFERAD AV
PROF. C. STÖRMER I KRISTIANIA DEN 21 AUG.
1916. STJÄRNBILDEN I BAKGRUNDEN ÄR SVANEN

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>