Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det amerikanska vetet föder europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa ganska varierande och bero av världsskörden, d. v. s. olika ländernas större
eller mindre behov. De kunna lämna betydande vinster, lika väl som inga, ja
till och med förlust särskilt om farmaren dröjer allt för länge med att sälja i hopp
om en hausse, ty man måste taga med i beräkningen räntan på det engagerade
kapitalet, och 8 % är icke något onormalt. Väntar odlaren ett år med att sälja utan
att den väntade värdestegringen inträder så förlorar han alltså 8 %.
Det är i Sydamerika, i republiken Argentina, som Nordamerikas farmare ha
mött sin svåraste konkurrent. Det är icke länge sedan detta land ryckte upp till en
av de förnämsta veteproducenterna, och framstegen voro till att börja med
långsamma på grund av arbetarbrist. Men sedan en förståndigt ordnad immigration
tillfört landet ett för jordens bearbetande tillräckligt antal händer ha framstegen gått
med jättesteg.
Döm själv av följande rader.
Först år 1880 började man producera tillräckligt med vete för landets eget
behov. Befolkningen uppgick ej då till 2.500.000. Trettio år senare, 1910,
besåddes 5.900.000 hektar med samma sädesslag och årsproduktionen var 3.560.000
ton. Argentina intog då sjätte platsen bland världens veteproducerande länder,
efter U. S. A., Ryssland, Frankrike, Indien, Österrike-Ungern, och andra platser
på den amerikanska kontinenten. I fråga om export hade det erövrat första platsen
med 2.980.000 ton vete och mjöl och gått om U. S. A. och Ryssland, vilka följde
nära efter med respektive 2.952.000 och 2.625.000 ton. Dessa tre stater lämnade
65 % av världsbehovet. De andra länderna, Canada, Australien, Indien,
Balkanstaterna, särskilt Rumänien lämnade återstående 35 %.
Sedan dess har produktionen alltjämt ökats, och det är åtminstone sannolikt att
den oupphörligt kommer att tillväxa, ty Argentina, som man kallar världens
kornbod, äger på sina 250.000.000 hektar 50.000.000 som lämpa sig för åkerbrukets
utveckling och av vilka i närvarande stund endast cirka tjugu millioner äro
omsorgsfullt odlade.
I avseende på veteproduktionen äger Argentina vissa företräden framför
Canada, som också har gjort snabba framsteg och varom vi sedan skola tala. I Canada
ligger produktionscentrat 1.500 eller 2.000 mil från utskeppningshamnarna, då man
däremot i Argentina träffar på spannmålsfälten genast man stiger av ångarna
antingen i Bahia-Blanca eller i Buenos-Ayeros, Rosario eller Santa-Fe, etc.
Under 7 månader ligger hela det sädesproducerande området fruset i Canada, och
det är då omöjligt att där bruka plogen. Om kolonisten förlorar sin veteskörd, så
har han ingenting att ersätta den med, ty landet frambringar årligen blott en
enda skörd. I Argentina kan man arbeta hela året; om vetet slår fel börjar man på
nytt att bearbeta jorden och sår majs.
Liksom i U. S. A. överlämna många av farmägarna eller »estancias» skötseln av
sina farmer åt en intendent och uppehålla sig ej på farmen mer än vissa perioder av
året, men en del föredraga att själva sysselsätta sig med egendomens skötsel,
vilken, då det är fråga om en stor farm, består i att dela upp den. Om den t. ex. består
av tio kvadratmeter, så reserveras fem till boskapsuppfödning och resten användes
till åkerbruket. Den vanligaste metoden består i att arrendera ut största delen till
arrendatorer, vilka nästan alltid äro italienare. I arrende betala de jordägaren
10 à 25 % av skörden.
Det mest pittoreska skådespelet vid skörden på en stor estancia är
slåttermaskinen under arbete, särskilt då den är av större dimensioner så som man bygger
dem nu sedan några år tillbaka, med sin konstgjorda virvelvind som i en enda
oavbruten kringsnurrande pelare skickar ut ton efter ton halm, som på bestämd plats
bildar en stack. Vid detta tillfälle fordrar arbetet nödvändigt att man värvar ett
stort antal extra arbetare, ty det måste gå fort, och allt går mycket livligt till på
arbetsplatsen. På de små egendomarna, där ägaren ej rår om någon tröskmaskin,
sker tröskningen med en av de hyrda maskiner som köras från den ena egendomen
till den andra. Såsom betalning får maskinens ägare vanligtvis en säck vete av
tre, vilket är en ganska nätt betalning som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
