Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ögats intryck av fixstjarnorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
använts till observationer av Ch. Montigny. Metoden går ut på att den bild, som
objektivet i en kikare alstrar av den tindrande stjärnan, dras ut till en cirkel genom att
under pågående observation låta en snett inpassad tämligen tjock, planparallell
glasskiva hastigt rotera omkring kikarens axel tätt framför dess okular. Man räknar det
antal färger, som synas i en sektor av bildomkretsen, och beräknar därur med
kännedom om sektorns storlek och rotationshastigheten antalet färgväxlingar pr sekund.
Montignys resultat enligt denna metod äro delvis från fysiologisk synpunkt
orimliga. Han uppger sig t. ex. med den ha konstaterat ända till etthundraelva
färgväxlingar i sekunden i extrema fall.
För att förstå uppkomsten av tindrandet måste man först och främst ha klart
för sig, om orsaken ligger hos himlakroppen själv eller i ögat eller i rymden, som
ljuset har att genomstråla. Den första möjligheten, d. v. s. att den skulle ligga i
snabba förändringar i stjärnans ljusemission, är av astronomerna utesluten. Vad ögat
beträffar, så finnas inom det nog moment, som skulle kunna tänkas trots konstant
ljusemission hos stjärnan framkalla förändringar i ljusförnimmelsens styrka. Jag
tänker då dels på den faktiskt ej ovanliga pupilloron, vid vilken pupillen under
nervsystemets inflytande och utan att personen själv vet av det, ofrivilligt ömsom vidgas,
ömsom förtränges, dels på det förhållandet att ögat vid fixering utför upprepade
omedvetna aberrations- och därpå följande korrektionsrörelser, varigenom stjärnbilden
kommer att vandra av och an på näthinnan. Intetdera av dessa moment i ögat kan dock
innebära den egentliga och huvudsakliga förklaringen till tindrandet. Det framgår
bäst därav, att under i övrigt lika förhållanden tindringsfrekvensen hos en stjärna
är beroende av dess höjd över horisonten.
Med en av Arago konstruerad scintillometer funno hans lärjungar Goujon och
Mathieu, att tindringsfrekvensen är lägst i zenith och växer mot horisonten. En
schweizisk astronom Ch. Dufour har kommit till samma resultat, då han med otroligt
tålamod i mer än 13,000 observationer uppskattade frekvensen hos några utvalda
stjärnors färgväxlingar på olika zenithdistans.
Det färglösa tindrandet har, som redan Hooke på 1660-talet gjorde gällande, sin
sannolika förklaring i lokala och till ganska små områden begränsade höjningar eller
minskningar av jordatmosfärens optiska täthet. Stjärnljuset är, eftersom det
kommer från en oändligt avlägsen ljuskälla och gått fram genom den optiskt homogena
världsrymden, parallellstråligt, när det når fram till jordatmosfären, så framt man av
detsamma endast tar i betraktande ett knippe, vars tvärsnitt ej är större än pupillareans.
Men stöter det inom jordatmosfären på en begränsad zon av förtätning eller förtunning
i optiskt avseende, och har denna zon en rundad form, så att den verkar snarlikt en
lins, så föranleder förtätningen en samling av stjärnljuset, förtunningen åter en
spridning av stjärnljuset. Avståndet från zonen själv och till samlings- resp.
spridningspunkten uppgår till flere kilometer. Passera
nu sådana begränsade förtätningar eller förtunningar synlinjen till stjärnan, så
blir följden, ätt ögat får intryck av förstärkningar resp. försvagningar av ljuset,
d. v. s. ser stjärnan tindra. Karl Exner har givit ganska övertygande bevis för
riktigheten av denna förklaring, bevis som jag emellertid här måste förbigå.
Förklaringen ansluter sig också nära till erfarenheterna om terrestriskt tindrande. Heta
sommardagar ser man bilderna av föremål på avlägsna solbelysta slätter, särskilt om de
betraktas i kikare, liksom oscillera i de uppstigande varma luftströmmarne.
Solbilden i avlägsna glas- eller metallkulor eller i de buktiga ytorna av glaserat
taktegel på avlägsna hus kan man varma dagar få
se tindra i den böljande luften lika starkt,som en stjärna, men med den väsentliga
inskränkningen att den, såvitt jag kunnat iakttaga, icke tindrar i färger.
Till förklaring av det färgade tindrandet stå ännu två hypoteser emot varandra.
Det skulle naturligtvis icke vara så, om orsaken vore slutgiltigt utredd. Enligt
den ena - Aragos hypotes - som jag nämner först, emedan den först blivit i
detalj utarbetad, är färgtindrandet ett interferensfenomen. Det uppkommer enligt
Arago därigenom, att strålar av sins emellan lika våglängd, som intränga i pupillen,
gått fram på så pass olika banor, att en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
