Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gifterna i luften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag för närvarande brukar använda är ytterst enkel och gör det möjligt att genast skilja
kolsyran från andra sura gaser i luften.
Man suger luften genom en vattenlösning av bariumhydrat; denna kvarhåller
kolsyran i form av bariumkarbonat som snabbt avsätter sig på kärlets botten. Man
kan sålunda på sätt och vis följa kolsyran medan den bindes, och approximativt
uppskatta dess mängd genom att iakttaga höjden på fällningen. Detta går lättare om
man har graderat kärlets botten.
För att se saken klarare kunna vi säga att barytvattnet grumlas proportionellt
mot kolsyrahalten i luften. Om man sålunda suger tre liter luft i timmen genom
10 kubikcentimeter mättat barytvatten så grumlas detta starkt:
På nära 20 minuter om luften håller 5 vol. CO2 på 10.000;
På exakt 10 minuter om luften håller 1 vol. CO2 på 1.000;
På mindre än 2 minuter om luften håller 4 vol CO2 på 1.000.
För att utföra mätningen använde jag mig av det förhållandet, att om man så
småningom sätter en syra till barytvattnet med det utfällda karbonatet, så
neutraliserar syran först den fria baryten utan att
angripa karbonatet, vilket sönderdelas först senare. För att se och mäta de båda
faserna: neutraliseringen av den fria baryten och angreppet på karbonatet använder man
en titrerad lösning av en mineralsyra med
tillsats av två indikatorer, fenolftalein och
heliantin, vilka genom sina färgförändringar angiva reaktionens gång.
Därvid observerar man i följd: 1) omslag från rött till blekgult, när den fria baryten
blivit neutraliserad; 2) omslag från gult till rosa när allt karbonat blivit sönderdelat.
Den bästa syran är en kvarts normal lösning av salpetersyra, varav 1 kbcm
motsvarar 2,80 kbcm kolsyra, d. v. s. den innehåller 15,75 gr salpetersyra pr liter.
Vad beträffar andra sura gaser kan man omedelbart bestämma dem, om man kän-
ner den ursprungliga alkalihalten på barytvattnet. Man behöver blott från den
försvunna alkalihalten draga den som absorberats av kolsyran. Man konstaterar på
det sättet genast om luften innehöll andra sura gaser eller icke.
Låt oss slutligen tillägga att vätskan efter barytens neutralisering och karbona-
tets sönderdelning blir alldeles klar, för såvitt den undersökta luften icke innehöll
produkter som kunna ge upphov till svavelsyra, ty i sådant fall stannar det kvar en
olöslig fällning.
För att finna andra giftiga gaser, särskilt
koloxid, arsenikväte, cyanväte eller blåsyra,
klorkolväten, etc., etc., ha vi likaledes mycket enkla apparater och reagenser.
Man vet t. ex. att koloxiden och en del
kolväten påverka jodsyra och frigöra jod;
joden upptages i kloroform, med vilken den ger en mer eller mindre violettröd lösning,
vars färgstyrka, med reservation för observationsfel, anger halten av koloxid.
Vid detta slags undersökningar måste man kunna göra de mest olika prov, ty
kolsyran och koloxiden äro långt ifrån de enda föroreningarna i luften. Därför har
man också kombinerat olika slags anordningar, som motsvara nästan alla
förekommande fall, hur olika de än äro.
Två franska vetenskapsmän, Albert Levy och Pecoul, ha vid staden Paris’
hälsovårdslaboratorium utarbetat några portativa
apparater, som äro av stort intresse för luftanalysen. Det är i synnerhet två som
blivit allmänt bekanta: den ena användes för prov på koloxid; den andra för
bestämning av kolsyrahalten. Vi ha företagit några
små förändringar på dessa apparater och förenat dem till en enda; med denna kan man
sålunda utföra en allmän analys av giftig eller skadlig luft. (Se figuren sid. 197).
Apparaten är inrättad så att omkring 1 liter luft medelst utrinnande vatten på 20
minuter suges genom ett rör innehållande 10 kubikcentimeter barytvatten av känd
halt; vattenreservoaren är graderad, så att man kan mäta hur mycket luft som
sugits in. Vid slutet av försöket bestämmes kolsyran och de andra sura gaserna enligt
det ovan omtalade förfaringssättet med dubbel indikator.
Sedan luften passerat barytvattnet går den genom ett rör med jodsyra, som är
uppvärmt till 100°, eller om omständigheterna så fordra genom en särskild
absorbtionsapparat med silvernitrat, vilket kvarhåller diverse andra gaser som inverka på
jodsyran på samma sätt som koloxiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
