Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världens största elektrostålverk - Klimatväxlingarna äro bra för hälsan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den elektriska ugnen fungerar utan tillförsel av yttre luft; reaktionerna
kompliceras icke, vare sig av atmosfärens kemiska
inflytande eller av gaserna från bränslet såsom i martinugnen, där dessa passera
badet och värma upp det för mycket; ljusbågen upphettar framför allt slaggytan utan
att värma badet för starkt, varigenom raffineringen gynnas. Det termiska
utbytet i den elektriska ugnen uppgår till 60 proc., medan det i martinugnen icke
överskrider 8 eller 10 proc.; slutligen kräver den elektriska ugnen mindre utrymme.
Om man antar att vattenkraften är billig, förefaller det som om elektrostålet borde
kosta mindre än ett stål av samma kvalitet, framställt i martinugnen. Men man får
icke glömma att ugnens nötning och elektrodförbrukningen blir en stor utgift.
Elektroden, som utgöres av en hårt komprimerad kolcylinder eller ett prisma är
ofta 1,80 meter lång; genomskärningsytan motsvarar en kvadrat med 30 à 35 cms sida.
Priset pr ton, som var cirka 216 kronor före kriget, steg så småningom till 900
kronor. Man räknar att det går åt 15 kilo elektrod pr ton framställt stål, d. v. s.
omkring 360 kronor för en sats på 25 ton.
Hur därmed än må förhålla sig, så kan den elektriska ugnen vid tillgång på billig ström
icke endast konkurrera med det fina degelstålet, utan också framställa halvfina stål
till samma pris som martinstålet. Detta framgår särskilt frappant i de stora
Uginestålverken i Savoyen, vilka endast matas av vattnet från Alperna, och där i en
tämligen liten hall finnas tio elektriska ugnar, av vilka den största har en kapacitet på
tjugofem ton, sålunda lika mycket som flertalet stora martinugnar, något som för
icke längesedan ansågs som outförbart.
Om man bortser från elektrostålets överlägsenhet och blott räknar med kol
besparingen finna vi att ett ton martinstål fordrar
omkring 350 kilo kol. De 60.000 ton stål som årligen framställas i Ugineverkens
elektriska ugnar skulle sålunda icke kunna erhållas i martinugnar utan en ytterligare
utgift för 21.000 ton kol.
Denna jämförelse visar, vilken betydelse elektrostålframställningen har för kolfattiga
länder, där vattenkraften är billig.
 |
| EN NIO TONS TACKA AV ELEKTROSTÅL FRÅN GIRODVERKEN Stålet är anmärkningsvärt homogent och de oundvikliga felen i övre änden (ingötet) äro obetydliga. Dessutom skär man alltid av ändan. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
