Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOLFÖRMÖRKELSER
Av ABBE MOREUX
HIMLEN är alldeles klar. En brän-
nande sol sänder sina strålar över
de guldgula åkrarna, jorden hettas
upp och värmen kommer luften över
ängar och fält att dallra.
Plötsligt förändras tavlan; solen
beslöjas, ljuset dör bort och det
blir natt. I horisonten ligger en blek
dager, som ger alla föremål en grå-
aktig färg; naturen sveper in sig i en
tät slöja, stjärnorna tändas på him-
len, fåglarna återvända till sina näs-
ten, insekterna upphöra med sitt surr,
och på middagens brännande’ hetta
följer en frisk svalka. Däruppe ligger
nu i stället för den varma solen en
svart stjärna, som synes ännu hem-
lighetsfullare genom det bleka ljus
som omger henne. En blodstrimma
färgar hennes kanter, djuren gripas
av förfäran, och människorna blekna
såsom inför världens undergång.
Men en gyllene punkt har visat
sig, och såsorn en pil har den genom-
borrat den svarta skärmen som dolde
solen för oss. Ännu en minut och vi
se hur en tunn skära av ljus frigör
sig, den ökas och dagen återvänder,
solen strålar på nytt, den för ett
ögonblick avsomnade naturen vak-
nar åter upp, fjärilen återtar sin
flykt, fågeln sin avbrutna sång, me-
dan tuppen ropar ut sin morgonväkt
för att hälsa stjärnornas konung,
då han återvänder.
Inför detta storartade himmels-
fenomen förstår man att de gamla
folken, som icke kände till förmör-
kelsernas natur, grepos av en van-
sinnig fruktan. De trodde att värl-
dens undergång stundade. Än i dag
inbilla sig vissa folk, såsom kineserna,
att en förfärlig drake slukar upp so-
len, och man slår på gongong för att
driva odjuret på flykten.
Så snart som det kejserliga hovets
astronomer tillkännagiva att en för-
mörkelse stundar, bannlyses all lyx
och allt lättsinnigt leverne från pa-
latset. Man gör offentlig bön. På den
förutsagda dagen beväpna sig man-
darinerna med sina bågar och samla
sig omkring sin kejsare.
När solens ljus försvagas, håller
sig fursten beredd att slå alarm.
Vid denna signal avskjuta kejsar-
dömets dignitärer sina pilar mot him-
len och driva helvetesdraken, som är
redo att sluka sitt offer, på flykten.
Om slutet är gott är allting gott,
men historien har sin moral. Folket
var övertygat om, att en förmörkelse
kom för att tillkännagiva för kej-
saren att han borde regera mera
rättvist eller åtminstone giva akt
på dem som regerade i hans namn.
Man berättar, att när en månför-
mörkelse inträffade trodde Incafol-
ket att månen var sjuk och skulle
dö och därvid lossna från himlen
och krossa dem i fallet. Mot ett så-
dant ont fanns endast ett botemedel;
eftersom hundarna voro månens vän-
ner kunde endast de träda emellan
med sina bönfallande skrik, men som
hundarna inte hade någon känsla
för förmörkelsen som drabbat nat-
tens stjärna, tvang man dem att
tjuta ynkligt genom att draga dem
hårt i öronen. I Peru togo india-
nerna saken mera anständigt, och
med tårar i ögonen bönf öllo de »Mam-
ma Måne» att inte övergiva dem.
Solförmörkelserna, som sysselsätta
oss speciellt i denna artikel, ha givit
upphov till samma förskräckelse.
Jag skulle kunna citera brev från
personer, som skrevo till mig kort
före solförmörkelsen 1912 och frå-
gade, om icke av denna månens na-
turliga passage framför solen skulle
uppstå fruktansvärda omvälvningar
och förfärliga epidemier.
Och läste vi inte huru 1878 en fri
medborgare i Förenta Staterna strypte
sin hustru och sina barn ’kort före
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
