Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOLFÖRMÖRKELSER
315
sådan storhet och prakt förenade med
sträng enkelhet.
De omständigheter som åstad-
komma en solförmörkelse äro mycket
växlande, och för att rätt förstå
fenomenet måste vi gå in i några de-
taljer.
Då månen är betydligt mindre än
solen, måste strålarna som utgå i
alla riktningar från solens kanter
nödvändigt löpa samman bakom må-
nen. Det rum som kommer att ligga i
månens skugga får sålunda form av
en långsträckt kägla.
En biljardboll eller en apelsin som
hänger i en tråd på kort avstånd från
en lampa försedd med en stor kupa
av matt glas ger ett liknande re-
sultat. -
Med hjälp av en vit kartong, upp-
ställd bakom apelsinen, kan man lätt
undersöka skuggområdet. Om man
skär av skuggkäglan på mitten finner
man att skuggan på kartongen ser
ut som en likformigt grå cirkel.
Kring denna mörka fläck råder halv-
skugga, i form av en omgivande
korona, som ljusnar ju mer den av-
lägsnas från mitten. Det är halv-
skuggan. Varje punkt som ligger inom
detta område belyses endast delvis
av lampkupan.
Samma sak äger rum när månen
passerar framför solen i förhållande
till jorden.
Eftersom vår drabant icke beskri-
ver en cirkel utan en ellips runt jord-
klotet, så växlar dess avstånd en
smula. Jorden skär sålunda på samma
sätt som vår vita kartong skugg-
käglan ibland närmare, ibland längre
bort från månens centrum. Nåväl,
under de mest gynnsamma förhållan-
dena blir den cirkelrunda fläcken
aldrig stor i förhållande till jord-
ytan. För alla punkter som ligga in-
nanför denna blir solen osynlig, och
man har där total förmörkelse.
Men på orter som ligga i halvskug-
gan kan man se en större eller mindre
del av solen; för dem är förmörkel-
sen partiell, och den mätes i hundra-
delar av soldiametern; vi säga att
förmörkelsen har nått 95, 93, 98 proc.
allteftersom månen täcker så stor
del av soldiametern.
Det kan även inträffa ett annat in-
tressant fall. Månen kan väl passera
framför solen, men på ett så stort
avstånd från solen att skuggkäg-
lans topp icke når fram till jord-
ytan. Under sådana förhållanden får
ingen ort total solförmörkelse, och
det är lätt att förstå, att om detta
fall inträffar i ett givet ögonblick
så kommer månen icke att fullstän-
digt dölja solen, mittenpartierna sam-
manfalla, men solskivans kanter
räcka överallt utanför månskivans:
vi få en ringformig solförmörkelse.
De som aldrig sett en total för-
mörkelse kunna icke göra sig en före-
ställning om skönheten i d.etta skåde-
spel, som man endast sällan har till-
fälle att bevittna.
Alla ha sett en partiell förmörkelse,
och då det blott återstår en tunn
skära av solen, tror man att man
lätt skulle kunna tänka sig hur det
skulle se ut, om även denna sista ly-
sande strimma försvunne. Med åsido-
sättande av varje vetenskaplig be-
traktelse vill jag påstå, att en total
solförmörkelse är ett av de skönaste
skådespel naturen kan erbjuda.
Exakt i det ögonblick då månski-
van fullständigt täcker solen förblir
en enda lysande punkt synlig ett
ögonblick, och sedan uppflammar
plötsligt, snabbt som en blixt, sol-
koronan inför en - uppflammar är
just rätta uttrycket - med sina ly-
sande guldgula strimmor tätt intill
solen; deras glans avtar så småningom
och genom en omärklig övergång
förvandlas de till silverstrimmor.
I solens närhet äro de rosenröda
och stundom scharlakansröda färgerna
så utpräglade, att man får intryck av
något lysande gripbart, något mate-
riellt; vi se i själva verket solatmo-
sfären och eldmolnen eller protube-
ranserna, som stiga upp över den-
samma.
Men i koronans yttersta delar tycks
ljuset hänga fast vid någon dröm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
