Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULA FEBERNS GÅTA LÖST
Av IVAR TRÄGÅRDH
FIL. DR. LABORATOR VID STATENS SKOGSFORSOKSANSTALT
Bland de hinder, som naturen själv lagt
i vägen för den vita rasens
exploaterande av tropikernas yppiga jord, äro vissa av
insekter spridda sjukdomar ej de minsta.
Och man kan utan överdrift säga, att av
möjligheten att verksamt bekämpa dessa
sjukdomar beror det, om stora delar av
de varma länderna skola bliva beboeliga
för den vita mannen.
Detta har man också alltmera börjat inse
och särskilt de
stora, kolonibesit-tande länderna ha
under de senaste
decennierna
nedlagt ett ofantligt
arbete på att
utforska dessa
sjukdomar och
klargöra, på vilka
vägar infektionen
sker. De
viktigaste av dessa
sjukdomar äro
malarian, som
finnes såväl i de
varma som i de*
tempererade länderna, pesten, sömnsjukan
och gula febern.
Det första problem, som löstes, var
malarians orsak och dess spridningssätt.
Redan 1880 upptäckte den franske läkaren
Laveran i Algiers det lilla spord jur, som
framkallar sjukdomen, men först 1898
lyckades det den engelske läkaren Donald
Ross att i Indien i en myggart tillhörande
släktet Anopheles återfinna denna lilla
blodparasit. I fråga om gula febern har
däremot upptäcktsarbetet haft ett
motsatt förlopp, i det att man först upptäckte
sjukdomens spridningssätt och länge
därefter, nära tjugu år senare, lyckades finna
sjukdomsbäraren.
År 1900 framlade den amerikanska
gulafeber-kommissionen efter omfattande
undersökningar på Cuba sin rapport, vari
bl. a. påvisas, att gula febern endast kan
spridas med tillhjälp av en viss myggart,
FIG. 1. — GULA-FEBER-MYGGAN
Det är denna myggart, Stegomyia cälopus, som ensam
sprider gula febern.
Stegomyia calopus (fig. 1). Men detta
resultat hade vunnits, utan att man lyckats
se själva smittobäraren. Man visste
endast, att denna ej fanns i blodkropparna,
utan i själva blodplasmat, samt att
inku-bationstiden var 12 — 14 dagar; alla försök
att med olika färgningsmetoder och
användandet av de starkaste förstoringar göra
smittobäraren synlig misslyckades.
Den praktiska betydelsen av
upptäckten, att
sjukdomen endast kunde
spridas genom en
viss myggart, blev
naturligtvis ej
mindre, därför att
man ej lyckats
finna själva
smittobäraren. Ty nu
behövde man ej
som förut slåss i
mörkret, man
visste var fienden
fanns, som man
måste bekämpa.
Och vad detta
betydde, är lätt att
inse, om man betänker, huru fruktansvärt
gula febern tidigare rasat i vissa trakter av
tropikerna. Sjukdomen har alltid haft sina
förnämsta härdar i hamnstäderna på östra
kusten av Centralamerika, i Vera Cruz,
Habana, Rio de Janeiro, i mindre grad på västra
kusten samt på Centralafrikas västkust, men
den har ibland under den varma årstiden
spritt sig norrut ända till Baltimore,
Philadelphia, Washington och Quebeck och i
söder till Buenos Aires. På grund av den
stora dödlighetssiffran som växlar mellan 40
och 75 procent, samt sjukdomens hastiga
förlopp och dess kvalfulla och fasaväckande
symptomer med blodkräkningar o. d. har
gula febern städse betraktats som ett den
vita rasens gissel i dessa trakter.
När fransmännen under De Lesseps på
1880-talet grepo sig an med
Panama-kanalen, utgjorde gula febern ett av de svåraste
hindren för arbetet. Det är hjärtslitande att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
