Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUSEFFEKTERNA PÅ TEATERN
Av M. JULIEN
I
en föregående artikel visade vi hur en
modern teater är genomdragen av ett
stort och invecklat ledningsnät. Alla
element som spela någon roll på scenen, såsom
vatten, ånga, komprimerad luft och
elektricitet äro inledda på scenen ända högt upp
under taket. Säkert är att man i våra dagar
har hunnit långt från den tid, när ^ela
belysningen bestod av ljus och rykande
lampor, ja till och med från de dagar då gasen
var något storartat.
Redan med gasen började dock
scenkonsten utvecklas. Man kunde få fram
ljuseffekter, natt, solsken,
morgon-rodnad och solnedgång
genom att vrida på
kranarna till gasledningarna. Om
man satte färgade glas
framför gas brännarna,
kunde man få ännu mera
skiftande verkningar och
mera lika naturen, ty en
solnedgång och en
eldsvåda äro ju helt olika,
och ha icke heller den
minsta likhet med
månsken eller den festliga
glansen i en upplyst
balsal.
Med gasens hjälp
kunde sålunda
dekorationsmålare och
belysningschefer göra stora framsteg i
scenkonst, och när sedan
elektriciteten kom, kunde
man ytterligare utveckla
den. Elektrisk belysning
användes numera nästan
på alla teatrar på grund
av att den minskat
eldfaran i hög grad. Det var
särskilt efter den
ohyggliga branden på
Operacomique 1887 som man
på olika håll började lägga
om belysningen på
teatrarna från gas till
elektricitet.
Elektriskt ljus kom för-
sta gången till användning på Kungl.
Teatern i Stockholm den 8 november 1852 i
tredje akten av »Profeten», där en
soluppgång framställdes med ett bågljus, omgivet
av en reflektor. Denna var insatt i en
öppning på fonden och lyste rätt ut i salongen,
då solen genom fondens hissande blev
synlig över horisonten. Strömmen till lampan
fick man genom ett av element sammansatt
batteri.
Allmän elektrisk belysning på scenen och i
salongen infördes vid nya operabyggnadens
uppförande och togs i bruk vid öppnandet
av teatern i september
1898. Lampspänningen
var då 110 volt och
scenbelysningen anlagd efter
4-färgssystem. Detta
ändrades sommaren 1910 till
3-färgssystem med en
lampspänning på 220 volt.
Elektriciteten är
fördelaktig därför att den
lämnar både kraft och ljus.
Samma ström som
upplyser teatern ända in i
dess minsta vrår, från
salongens bländande
ljuskrona till den ensamma
lampan i fjärde
källarvåningen, driver också
maskineriet, manövrerar
kulisser, ridåer och
falluckor, och fordrar för detta
arbete blott ett fåtal
scenarbetare, endast cirka
femton man för ett
dekorationsbyte inför öppen ridå,
vartill man förr behövde
hundra man. Och såväl
belysning som kraft
regleras från en enda punkt på
scenen medels en tavla,
framför vilken
belysningsföreståndaren står.
Denne man spelar i varenda
pjäs en minst lika viktig
roll som förste älskaren
eller primadonnan. Även
2
EN VID TEATERN VANLIG TYP FÖR
STRÅLKASTARE
_____
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
