Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
VETENSKAPEN OCH LIVET
Detta är schematiskt hela anordningen
för att göra grafisk uppteckning på papper
utan beröring mellan papperet och stiftet.
För att trycka fram gasen behövs blott ett
ytterst litet tryck (några millimeter vatten);
följaktligen kan man bortse från gasstrålens
dynamiska verkan vid rörets mynning.
För att få ett lämpligt ämne till den
kemiska reaktionen på papperet utförde Mr
Lumiére flera försök. Han använde först
luft blandad med svavelväte som drevs
fram mot en remsa impregnerad med
blyacetat. Men svavelvätet har flera olägenheter:
för det första angriper den alla
metallföremål i närheten, och för det andra är den
illaluktande och giftig. Efter många försök
stannade han slutligen vid ammoniakgas
som får inverka på ett kvicksilversalt,
varvid det lämpligaste saltet visade sig
vara kvicksilveracetat.
För att preparera remsan tar man ett
kri-terat papper, som indränkes med 10 proc.
kvicksilvernitratlösning, innehållande ett
minimalt överskott av salpetersyra för att
nitratet skall lösa sig klart. Efter torkning
gör man ännu en indränkning med en
na-triumacetatlösning på samma sätt, som
får torka. För att använda papperet
behöver man blott fukta det något litet
omedelbart innan det skall passera under
gasstrålen, vilket går lätt om man låter det
gå mellan två cylindrar, av vilka den ena
är beklädd med ett fuktat tyg.
Den ena av figurerna på sidan 49 visar
registreringen av en galvanometers
svängningar. I nedre delen av galvanometern
är det krökta röret T av aluminium eller
glas fästat. Den nedre spänntråden är
ersatt med en tunn kautschukslang C, vilken
samtidigt tjänar till att införa gasen till röret
och hålla upphängningstråden F sträckt.
Alltefter luftstrålens hastighet och halt av
ammoniakgas får man antingen ett enkelt
streck som i första figuren eller också en
sådan omväxlande svart och vit linje som
visas i den nedre figuren.
Varför fäster järn vid betong.
Styrkan hos armerad betong beror i
huvudsak på att järnet fäster vid betongen.
Detta har hittills ansetts bero på att järnet
så att säga limmas fast vid cementmassän.
Nu är det emellertid bekant att betongen
sammandrager sig vid stelnandet, och
enligt en teori som nyligen framställts av en
Mr Karpen skulle fastheten i den armerade
betongkonstruktionen bero just på
sammandragningen hos massan.
Han grundar sin uppfattning på det
faktum, att om cement slås ut på en järnplåt,
så fäster den blott obetydligt vid järnet,
och ifall plåten är oljad fastnar den icke alls.
Om man däremot tar järnstänger och
innesluter dem fullständigt i betongen fästa de
och detta även om de äro oljade, i vilket
fall någon sorts limning icke kan komma
ifråga.
Mr Karpen anser att solidariteten mellan
järnet och betongen beror på friktionen
mellan dem. Järnstången blir nämligen hårt
pressad i cementmassan som drar ihop sig,
så att friktionen blir för stark för att man
skulle kunna draga ut stången. Han har
också funnit att fastheten ökas med tiden i
samma mån som cementen hårdnar och drar
ihop sig mera. Om sålunda betongen av
någon anledning vidgade sig, skulle genast
järnstängerna som utgöra armeringen släppa
taget. Detta fann Karpen också vara fallet
vid rivning av betongarbeten. Armering höll
icke ihop med cementmassan längre änden
var fullkomligt innesluten i densamma. Det
visar sig sålunda enligt denna uppfattning
att betongens sammandragning, som man i
vanliga fall aldrig tar med i beräkningen,
är en mycket viktig faktor, som just
åstadkommer den nödvändiga solidariteten mellan
de båda materialen.
En biodlare som använder aeroplan.
En amerikansk biodlare förlorade under
1918 700 kupor genom att hans bin sökte
honung i med gift besprutade
blomsterträdgårdar. Detta betydde en ofantlig
penningförlust, och för att undvika att saken skulle
upprepas nästa år anställde han en extra
arbetare, som kostade honom 60 dollars i
timmen. Det var en flygare, som skulle välja
ut platser, där bikuporna kunde placeras
tillräckligt långt från de förgiftade trädgårdar-
na. Bästa sättet var att använda ett
aeroplan till detta, och odlaren i fråga ansåg att
priset 1 dollar i minuten väl betalade sig.
Kuporna måste nämligen ställas ii t i små
samhällen på spridda punkter på ett mycket
vidsträckt område, när det gäller hundratals
kolonier. Då bien sällan flyga mer än en
tredjedels mil från kuporna för att samla honung
kunde man välj a platserna så, att de icke
utsattes för fara från de besprutade trädgårdarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
