Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vetenskapen och Livet
MAGASIN FÖR VETENSKAPERNA OCH DERAS TILLÄMPNINGAR I DET MODERNA LIVET
Redigerat och illustrerat för alla
Redaktion: 14 Götgatan, Stockholm — Telefon: Riks 13569, Sthlms 13526
Annonskontor och expedition: Regeringsgatan 19—21 — Telefon: Riks 1592, 22785, Sthlms 5149
Utgivare: Fil. Kand. Edvin Thall — Förlag: Hugo Gebers Förlag
Eftertryck af text och illustrationer förbjudes
Copyright by Thall &" Carlsson 1920
Årg. V N:r 3
Maj—Juni 1920
N:r 24
STJÄRNRYMDENS OÄNDLIGHET
Av SVANTE ARRHENIUS
PROFESSOR, FÖRESTÅNDARE FÖR VETENSKAPSAKADEMIENS
NOBELINSTITUT FÖR FYSIKALISK KEMI
I gamla tider trodde man att jorden
utgjorde världens medelpunkt och
att stjärnhimmeln rörde sig
däromkring. Som bekant gjorde Kopernikus
(1473—1543) slut på denna
uppfattning och banade därigenom väg för
en helt ny världsåskådning, som
emellertid mycket kraftigt motarbetades
av den gamla aristoteliska lärans
målsmän. Genombrottet av den
ko-pernikanska världsåskådningen är i
själva verket ett av de väsentliga
framsteg som förorsakade övergången
till en ny tid från medeltiden.
Emellertid förekom det ett återfall från
den nyvunna ståndpunkten till den
gamla i det Tycho Brahe (1546 —
1601) sökte återinsätta jorden uti det
centrum av världen, kring vilket
världsalltet rör sig. Hans huvudskäl
var följande. Om jorden rörde sig i
en bana kring solen, som skulle stå
stilla i världens medelpunkt, så borde
stjärnornas läge under årets lopp
förändra sig på himmelen. Stjärnorna
borde hava en viss parallax och man
borde kunna uppmäta deras avstånd
på grund av deras skenbara
förflyttning alldeles så som en lantmätare
bestämmer en avlägsen punkts, som
han möjligen ej kan nå, avstånd ge-
nom vinkelmätning från de båda
ändpunkterna av en baslinje. Baslinjen
skulle i detta fall vara linjen mellan
de två ändpunkterna av en diameter
i jordbanan. Tycho försökte förgäves
att finna någon dylik förskjutning
hos stjärnorna. De borde därför alla
befinna sig på ett utomordentligt
stort avstånd, vilket ansågs
osannolikt, eller också hade baslinjen ingen
nämnvärd längd, med andra ord
jorden stod stilla. Det senare syntes
Tycho sannolikast.
Efter Tycho sökte astronomerna,
som ju voro övertygade om det
kopernikanska systemets riktighet,
ivrigt efter en skenbar törelse hos
fixstjärnorna, vilken rörelse skulle
avspegla jordens rörelse i dess bana
kring solen. Ej förr än år 1838
lyckades detta då Bessel bestämde
paral-laxen för stjärnan 61 i Svanen till
0.3 sekunder motsvarande ett
avstånd av omkring 10 ljusår, och
följande år fann Henderson i
Kapstaden avståndet på den solen
närmast liggande stora fixstJärnan Alpha
i Centauren vara 31/* ljusår mot svar
rande en parallax av en bågsekund
Huru stor osäkerheten hos dessa
första bestämningar var, framgår där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
