Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
VETENSKAPEN OCH LIVET
1.200 gram gummigutta för att efter
flera månader få några gram
emulsion, i vilken alla kornen voro lika
stora. Kornen voro klotformiga; man
måste taga reda på deras diameter
och täthet. Noggranna mätningar
utfördes på flera olika sätt. I de flesta
fallen var kornens diameter blott
några tiotif&endels millimeter.
Avogadros tal bestämdes enligt fyra
olika metoder, nämligen:
Första metoden: Bestämning av
translationsförflyttningen, — Man
följer ett korn i mikroskopets fält och
noterar dess läge med vissa lika stora
tidsintervall. Enligt formler som
uppställts av Einstein kan man, om man
känner kornets diameter,
viskositeten hos vätskan, i vilken kornet är
suspenderat och medeltalet av
kvadraterna på banorna som kornet
passerat på lika tider, räkna ut
medelvärdet på den levande kraften och
följaktligen Avogadros tal.
Andra metoden: Bestämning av
rotationen. — Kornen rotera kring sin
egen axel; om de äro någorlunda
stora (t. ex. en tjugondels millimeter),
kan man tack vare synliga
inneslut-ningar, som man använder till
sikt-punkter, efter bestämda
tidsintervall uppmäta hur stora vinklar
kornen vridit sig. Enligt samma
formler av Einstein kan man härav
beräkna medelvärdet för
rotationsenergien (vilket är lika med
medelvärdet för levande kraften vid
förflyttningen).
Tredje metoden: Mätning av
dif-fusionshastigheten9 d. v. s. den
hastighet, med vilken de suspenderade
kornen tränga in i och fördela sig i
ett parti av vätskan som ursprungligen
icke innehöll några korn.
Fjärde metoden: Bestämning av
kornens fördelning med höjden.
Det är bekant att gaserna som bilda
atmosfären kring jorden förtunnas
ju högre upp man kommer. Tyngden
som drar ned molekylerna mot
marken motverkas av gasernas tendens
att breda ut sig i rymden; denna
gasernas diffusion hindrar att de
samlas vid jordytan. Lagen om
gasmolekylernas fördelning är mycket
enkel: lika höjd motsvarar lika
förtunning.
Låt oss antaga att vi ha en
atmosfär bestående av en ren gas, t. ex.
syre vid vanlig temperatur. Varje
gång man höjer sig fem kilometer,
likgiltigt från vilken höjd man utgår,
finner man ett tryck hälften så stort.
Men i väte, som är 16 gånger lättare
än syre, skulle man behöva höja sig
16x5=80 kilometer för att finna ett
hälften så stort tryck. Förtunningen
är sålunda snabbare ju tyngre gasen
är, och höjderna till vilka man
måste stiga i tvenne olika gaser för
att uppnå samma förtunning stå i
omvänt förhållande till gasernas
mo-lekylarvikter, vilket är logiskt riktigt.
Jordatmosfären är sammansatt av
många olika gaser; var och en av
dessa gaser har sin egen atmosfär
oberoende av de andra, så att
atmosfärens sammansättning växlar med
höjden. På jordytan finns det
knappast något väte i luften; på 100’
kilometers höjd finns det ännu mindre
(en smula mindre än hälften) men
ändock utgör denna lilla mängd
vätegas vid 100 kilometers höjd 99 %
av de gaser, som man skulle finna
där, om man kunde komma upp till
sådan höjd, ty de andra ha
förtunnats mycket hastigare.
Om kornen i en emulsion följa
gaslagarna böra de också fördela sig
efter höjden enligt samma lag, men
förtunningen måste vara kolossalt
mycket starkare.
Genom att tillämpa den nyss
angivna lagen finner man att
förhållandet mellan höjderna som man
måste uppnå i en gas och i en
emulsion för att erhålla samma
förtunning är omvänt mot förhållandet
mellan vikten av en gasmolekyl och
den skenbara vikten av en partikel
i emulsion (det gäller här den
skenbara vikten, skillnaden mellan
partikelns vikt och vikten av en lika
stor volym vätska, i vilken den hålles
suspenderad, emedan partikeln är un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
