Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
VETENSKAPEN OCH LIVET
fråga om osynliga strålar kan man
telegrafera lika bra om dagen som on>natten;
det är endast tät dimma som inverkar
ofördelaktigt, emedan den försvagar strålarna,
så att signalerna bli otydliga och svåra
att uppfatta.
Låt oss nu se hur man åstadkommer
värmevågorna oeh hur man uppfångar dem.
Avsändningsppsten består av en ljuskälla,
som är rik på infraröda strålar. Vanligen
använder man för större poster en elektrisk
HÉBERT-STEVENS OCH
LARIGALDIES
TERMO-ELEKTRISKA ELEMENT
Strålarna träffa spegeln och koncentreras av denna på det
termoelektriska elementet, vilket består av en platinaskiva, två
nickelstavar och en tellurkristall.
ljusbåge och för mindre en
metalltrådslampa. Dessa ljuskällor äro bäst därför
att deras temperatur är mycket hög, och
det är ju just värmestrålarna man vill er-,
hålla. Man preparerar kolen i bågljuset
så att de ge högsta möjliga temperatur och
man använder kväve- eller neonlampor.
Dessa kunna nämligen överspännas, så att
man låter än mera högspänd ström än den
de egentligen äro avsedda för passera
genom deras tråd; denna råkar därvid i en
ytterst intensiv glödning och utstrålar
mycket värme. Tråden är lindad i en
hoptryckt spiral så att den får form av en
cylinder, och längden på tråden motsvarar
ett potentialfall på 6 eller 8 volt.
Emellertid utsänder både ljusbågen och
glödlampan en mängd synligt ljus, d. v. s.
vågor med kortare våglängd än
värmevågorna. Dessa måste borttagas innan man
släpper ut värmestrålarna för signaleringen.
Man använder sig därvid av en skärm, som
har förmåga att kvarhålla ljus vågorna men
släpper igenom värme vågorna. En sådan
skärm kan man erhålla av glas innehållande
manganoxid eller kopparoxidul, vilka äro
ogenomskinliga för synligt ljus, men släppa
igenom strålar med längre våglängd, såsom
värmestrålarna.
Bakom ljuskällan har man en parabolisk
spegel, som sammanbryter strålarna, både
ljus- och värmestrålar, till ett
knippe som inriktas mot
mottagningsposten. Men innan
strålarna komma ut från
avsändningsposten måste de passera
den nyss omtalade skärmen som
släcker ut alla ljusstrålar, så att
endast mörka värmestrålar gå
ut. Skärmen är liksom glaset
på vanliga strålkastare skuret i
lameller som sammanfogats med
tunna metallgarnityr för att den
icke skall spricka av värmen.
Varje avsändningspost är
försedd med en slutare, som efter
behag kan avklippa strålarna,
så att man kan utsända signaler
enligt Morse-alfabetet med långa
och korta bestrålningar. Vidare
har man en kikare för att
exakt inställa spegelns optiska
axel i riktning mot
mottagningsstationen.
Vi skola nu se hur man upptar strålarna
vid mottagningsstationen. Denna består
av en parabolisk spegel, i vars brännpunkt,
d. v. s. den punkt, där de reflekterade
strålarna sammanfalla, befinner sig en detektor,
avsedd att på ett eller annat sätt göra
strålarna förnimbara. Man kan nämligen
uppfatta signalerna antingen med synen
(Char-bonnets system) eller med hörseln
(Hébert-Stevens och Larigaldies system).
Det förra systemet grundar sig på ett
fos-forescensfenomen. Ett med zinksulfid
belagt papper rullas upp i spegelns brännpunkt.
Zinksulfiden belyses kraftigt från en lampa
med huvudsakligast kortvågigt ljus,
sålunda violetta och ultravioletta strålar.
Under inverkan av dessa bringas
zinksulfiden att fosforescera, d. v. s. lysa med
självständigt ljus. När de mörka vågorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
