Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VETENSKAPEN OCH LIVET
har också sett ynglet. Man känner
ingenting liknande om ålen.
Sedan gammalt hava en mängd
sägner sökt förklara vad man icke
förmådde lösa med iakttagelser. Man
trodde att ålarna föddes i dyn på
sjöbottnen. Man har trott att de bildades i
inälvorna på en del andra
sötvatténs-fiskar. Man har antagit att ålarna skulle
vara hermafroditer, som befruktade sig
själva. Man har trott sig finna, att de,
födde levande ungar och gåvo ifrån
sig ynglet fullfärdigt i form av små
ålar. Man har hittat på många
hypoteser, den ena konstigare än den andra.
En del fiskar, och även ålarna själva,
hava ju stundom små maskliknande
djur i kroppen, men man vet numera att
vatten och upp i sötvattnet i floder och
sjöar. Detta fenomen kallas
invandringen. Den återkommer årligen lika
regelbundet som utvandringen och har
till följd, att den förlust som
förorsakades av de gamla ålarnas utvandring
till havet rikligen täckes av dessa små
ålar, som komma i mycket §£örre antal
och icke önska annat än att i sin tur
få växa upp. Det ena fenomenet
befolkar, det andra avfolkar.
Den berömde naturforskaren och
fysikern abbé Spallanzani på 1700-talet
ansåg att dessa fenomen hölla jämvikt
med varandra, och han lutade åt den
åsikten, att ålen icke förökar sig i
söt-vatten utan i havet, ty man ser ju
varje år stora ålar gå ned från floderna
DEN VANLIGA AI,EN OCH HAVSÄLEN SKIIJA SIG EN SMUIyA TIU, UTSEENDET
Den övre bilden visar huvudet och ett stycke av framkroppen av den vanliga ålen med dess
framskjutande underkäke och dess tillbakadragna ryggfena. Hos havsålen (den nedre bilden) är
överkäken utskjutande, munnen försedd med starkare tänder och ryggfenan längre fram mot huvudet.
dessa äro parasitiska inälvsmaskar och
icke ållarver.
Man har däremot sedan länge känt till
vissa egendomliga vanor hos ålen,
vilka visa att hans liv till största delen
förflyter i sött och bräckt vatten, men
slutar i havet på de stora djupen. ,Om
höstarna äger den s. k. utvandringen
rum genom floderna; ålarna begiva sig
då, ofta hopnystade i klungor, utför
vattendragen till dessas mynningar,
varifrån de gå ut i havet. Varje år
förlora sålunda floderna «n del av deras
invånare. Under senvintern och
framför allt om våren fyllas
flodmynningarna åter av oerhörda mängder små
ålar, som komma från havet, -varifrån
de sökt sig in till mynningarnas bräckta
och ut i havet, och omvänt komma små
ålar upp ur havet för att begiva sig in
i floderna. Da detta upprepas"
regelbundet, föreföll det honom, att de gamla
gingo ut för att lägga sin rom och att de
små härstammade från denna
romläggning. Moderna undersökningar hava
visat, att det icke är så; man har lyckats
följa ålarna på deras färd långt ut i
havsdjupen, och man har qckså iakttagit
flera faser av ynglets utveckling i
havet. Även om själva romleken hittills
undandragit sig varje direkt
observation, så vet man däremot genom
iakttagelse och icke blott genom hypoteser,
att ålens fullständiga utveckling sker
i tre olika stadier, vilka genontievas i
olika omgivning ungefär som tre olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
