Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅLEN OCH HANS VANDRINGAR
13
liga andningen det största behovet; det
har trätt åt sidan för behovet av en
högre temperatur. Denna känsla
inträder om höstarna, när kontinenternas
vatten bli kallare, medan däremot
havets vatten håller sig ljumt. Ålarna
begiva sig ned mot kusterna, där de
finna vad de söka. De låta floderna föra
dem med sig ned mot havet; när de
väl anlänt dit begiva de sig till de
varmaste områdena och stanna där.
Anledningen till att de återvända till
oceandjupen äro sålunda troligen en
värme-tropism förenad mjed förökelsedriften.
Dessa ålens nödtvungna dubbla
färder gör att han så lätt kan fångas,
både när han kommer och när han beger
sig bort. Vid utvandringen fiskar man
honom i flodmynningar och åar, som
föra till havet. Man kan fånga honom
med de enklaste redskap, såsom vanliga
håvar. Han är så seglivad att man kan
expediera honom långa sträckor inlagd
i fuktig mossa till platser, där man vill
odla ut honom. Härvid bör man dock
alltid gå tillväga med urskillning. Man
kan med fördel odla ålyngel i naturliga
småsjöar och åar, av vilka man eljest
icke kan få någon nytta, men man bör
akta sig för att släppa in honom i
fiskdammar, där man odlar annan fisk,
såsom foreller och karp, ty ålen är
rovfisk; han kan grusa en fiskodlares alla
förhoppningar genom att taga en
alltför stor part av den blivande skörden
för sin egen räkning. Den förlust han
åstadkommer uppväges kke av den
vinst man har på att fiska honom själv.
GRÖNA ÄRTER OCH SPENAT SOM LÄKEMEDEL
"Pve viktigaste beståndsdelarna i blodets
±_Jhämoglobinmolekyl äro äggvita, järn och
pyrrolringar. Dessa ringar förekomma både
i blodets fäisgbeståndsdel och i klorofyll eller
växternas gröna färg. Man kan då fråga
sig, om människan och djuren kunna bilda
dessa ringar syntetiskt i sina kroppar ur de
pyrrolhaltiga aminosyrorna i äggvita. I
The-rapeutische Monatshefte har Dr Emil Biirgi
behandlat denna fråga. Han omtalar först,
att enligt Willstätters och hans
efterföljares senaste undersökningar är dep kemiska
släktskapen mellan bladens gröna färg och
den röda färgen i blodet icke så stark som
man förr hade antagit, men vad beträffar
bildningen av hämoglobin ur klorofyll
kommer endast klorofyllets pyrrolringar i
betraktande. Tydligen kan blod alstra blod,
särskilt hos köttätaande djur. De flesta
människor ha en naturlig motvilja mot att använda
blodpreparat som föda, och ett faktum är
att sådana preparat aldrig bestå av rent
hämoglobin eller av hämatin; de kunna
dessutom mycket väl innehålla skadliga ämnen på
grund av deras plasmahalt. Dr Burgi har
genom en lång serie experiment, som först
utfördes på marsvin, visat att klorofyll kan
alstra hämoglobin. Marsvinen försattes först
i ett tillstånd av blodbrist, antingen genom
blodförlust eller medels fenylhydrazin och
fingo sedan intaga passande doser av
klorofyll. Det befanns att de genom dessa doser
av klorofyll återfingo normalt blod lika
hastigt som genom de doser av järn som vanligen
givas för att bota blodbrist. De återställdes
emellertid bäst och fortast när de fingo både
klorofyll och järn. Blodfattiga djur som
gå-vos in klorofyll fingo ett blod som var rikare
både på röda blodkroppar och hämoglobin.
Doktor Biirgi gjorde därefter kliniska
experiment. Han fann att klorofyll använt med
en mycket liten tillsats av järn, omkring en
tredjedel av den vanliga dosen, var mycket
effektfull som läkemedel särskilt vid sekundär
anemi och klorosis. Han fann också att
klorofyllet gav krafter, vilket han icke anser
kunna tillskrivas uteslutande dess förmåga att
producera blod. Fortsatta experiment visade,
att det gröna färgämnet i hög grad
stimulerade både hjärtats och tarmarnas verksamhet,
och det förefaller som om födan skulle
upptagas bättre, när den innehåller klorofyll.
Klorofyllets .stärkande egenskaper kommer
icke blott till synes hos djur utan också hos
människor. De iakttagna symptomen voro:
en angenäm känsla av välbefinnande, en
förnimmelse av ökad energi och försvinnan av
trötthetskänsla, när klorofyll intages under
några få dagar. De flesta resultaten erhöllos
med ett särskilt klorofyllpreparat, kallat
Klo-rosan-Biirgi, söm kommit mycket till
användning i Schweiz under de senaste åren.
Doktor Biirgi rekommenderar också en på
klorofyll rik daglig diet eller med andra ord att
äta mycket gröna vegetabilier; han påpekar
samtidigt, att de flesta konserverade
vegetabilier äro fattiga på klorofyll. Det är alltså
rådligt att se till, att svaga och anemiska
personers dagiiga diet innehåller icke endast
"järnpreparat utan rikliga mängder klorofyll i
form av gröna grönsaker, framför allt spenat
och gröna ärter, som äro rika på detta ämne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
