Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
VETENSKAPEN OCH LIVET
I nebulosorna finns det också två slags
kosmiskt stoft, nämligen binärå
föreningar av järnserien som äro svarta med en
täthet mellan 5 och 8; dessa fortsätta att
falla mot solen trots repulsionskraften;
det övriga stoftet är vitt, med mindre
täthet samt starkt speglande såsom
vattendroppar. För detta senare är
repulsionskraften vid lika storlek tio till
sexton gånger större än för det förra, och
det stötes långt bort från
protoso-len. När protosolen O skrider fram i
nebulosan i riktningen ZO (fig. 4) omger
den sig med en slida GG’ av lätt stoft
som drivits tillbaka av dess strålning,
medan det täta stoftet, som fortsätter att
lyda attraktionen, stannar innanför
slidan. Man förstår följaktligen varför de
fyra inre planeterna, Mars, Jorden,
Venus och Merkurius, hava liten massa
men stor täthet (i medeltal 5) medan
Jupiter och Saturnus hava ofantliga
massor men liten täthet (1,36-0,70), ty
de hava uppfångat ett stoft L’L" som är
så mycket lättare ju längre bort det .
slungats. Vad kommer att inträffa i det
område, där höljet C C av små planeter
stöter emot slidan GG’, vilken verkar på
samma gång som motstånd och
rotationsimpuls. Höljet C C kommer att
fördelas inom och utom detta avstånd, och de
bildade småplaneterna komma att bli så
mycket tätare ju närmare de befinna sig
solen. Detta är en enkel och fullkomligt
rationell förklaring på småplaneternas
uppkomst, såsom beroende på
en-fördelning av nebulosans kosmiska stoft.
Men det är icke allt. Det lätta stoftet
i slidan GG’ som icke uppfångats av Ju-
piter och Saturnus därför att de äro för
långt borta,från ekliptikan kommer till
slut att sammanbaka sig för att falla
tillbaka ned på solen i riktningar som luta
starkt mot ekliptikan. Däri måste man
se ursprunget till kometernas mycket
lätta materia; detta exempel visar tydligt
hur svårt det är att skilja det kosmiska
stoftets historia från kometernas och
småplaneternas, och hur lätt vår
uppdelade vetenskap kan gå sanningen förbi
genom att glömma den underbara enhet
som råder i universum.
Kometer och meteorer.
Denna enhet har den moderna
vetenskapen också påvisat beträffande
kometer och meteorer alltsedan Schiaparellis
vackra upptäckt av att kometerna lösas
upp i meteorer. Vi skola bättre förstå
hur detta är möjligt, när vi studerat
dessa kroppars egenheter.
Båda dessa arter av irrande
himlakroppar, som äro kända sedan äldsta tider, äga
endast sällan ett påtagligt spektrum;
ehuru de ofta uppträda giva de endast
sällan upphov till något mera storslaget
skådespel fastän det understundom kan
inträffa att de lysa så starkt att de
skrämma människorna. Man måste hava sett
en vinternatt under kriget 1870 hela
himlen betäckt med ett präktigt norrskens
blodröda slöjor för att förstå den med
fruktan blandade beundran ett sådant
skådespel väcker hos en befolkning som
icke förstår orsaken till det. Det är
samma känsla som man förnimmer vid
åsynen av ett så präktigt fyrverkeri som
FIG. 8. - BANDSPEKTRA AV EN KOMET. AVTAGANDE MOT VIOLETT
9. - BANDSPEKTRA AV KOLFÖRENINGAR. AVTAGANDE MOT VIOLETT
I båda figurerna antages violett till vänster och rött till höger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
