Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
VETENSKAPEN OCH LIVET
som fågelkroppen utgör representera de
motorn.
Men fåglarna hava icke blott detta
sätt att flyga. Man vet att de bästa och
kraftigaste flygarna, såsom örnar,
falkar etc, kunna sväva, d. v. s. hålla sig
kvar i luften och förflytta sig där med
orörliga och utbredda vingar. I detta
fall drar fågeln nytta av sin fart och sin
tyngd i förhållande till luftens motstånd
under hans utbredda vingar, framför
allt om vinden ökar motståndet utan att
skada flykten. Vid denna
svävningsflykt är fågeln passiv; han inskränker
sig till att draga nytta av sin kroppsform
och vindförhållandena, i motsats till den
aktiva flykten med slående vingar.
De flygande" fiskarnas flykt är en
svävning. Den länge bland
naturforskare debatterade frågan löses genom
detta svar. I luften hava fiskarna ingen
motor; de äga visserligen stora
bröstfenor, men dessa kunna icke slå i luften
med regelbundna slag såsom fågelvingar.
De likna fåglar som sväva med orörliga
och utbredda vingar; i likhet med dem
begagna de sig av sin kroppsform och
vindförhållandena. De hålla sig uppe i
luften några ögonblick och alltid en
mycket kort stund, ty deras tunga kropp
följer tyngdlagen och de skrida framåt
under svävning. Svävning och
framskrid-ning blir så mycket lättare ju starkare
vindens mottryck är inom en viss gräns,
så att flykten icke hindras. Flygfiskarna
använda sig av vinden liksom ett fartyg
med utspända segel eller som en
svävande fågel. Man har också iakttagit
att de aldrig eller nästan aldrig visa sig,
när havet är lugnt och luften stilla, men
däremot uppträda i så mycket större
skaror vid stark bris och så mycket
hellre ju mer vinden friskar i, så att
sjömän ofta betrakta deras uppträdande
som förebud till storm. Vinden är
absolut nödvändig for dem för att de skola
kunna sväva fram över vågorna; om
ingen vind finns kunna de icke flyga.
Sedan framställer sig en ny fråga,
nämligen den om vad det är för en kraft
som kastar fisken upp i luften och ger
honom tillräcklig sats för att han skall
kunna taga vinden och hålla sig
svävande i ett slags glidflykt. Ett
hydro-areoplan till exempel har sin motor som
driver en propeller, med vars hjälp det
kan komma ur sitt tröghetsläge för att
till en början glida fram på vattnet och
sedan lyfta sig från detta. Hur bär sig
flygfisken åt för att lyfta sig ur vattnet
och komma upp i luften och för att hålla
sig svävande där ? Vad har han för en
motor, som kan lämna en sådan kraft?
Den motorn finns. Det är simningen.
De flesta snabbsimmande fiskar driva
sig icke fram genom vattnet med hjälp
av sidfenorna, såsom man skulle vilja
tro, utan med stjärten och kroppens
bakre del, som är försedd med starka
muskler. Den viktigaste drivkraften är
belägen baktill liksom på ett fartyg. De
snabbaste fiskarna hava ofta mycket små
fenor på sidorna, men alla hava en väl
utrustad bakdel. Det är på samma sätt
med flygfiskarna; deras starka bakdel
och stjärt gör att de kunna simma fort
i vattnet; deras stora bröstfenor gör att
de kunna hålla sig uppe i luften, när de
väl kommit dit. De taga sats i själva
vattnet, tack vare sin stjärtmotor, och
fortsätta ut i luften tack vare de stora
bröstfenorna. Deras planflykt är ett
förlängt hopp ur vattnet.
Hornrockorna bilda ett undantag från
detta, åtminstone vad beträffar motorns
läge och natur. Rockorna skilja sig
från andra fiskar genom sitt sätt att
simma; de slå verkligen vattnet med sina
starka bröstfenor liksom fåglarna slå
luften med sina vingar, och de skrida
fram på sådant sätt, ty deras stjärt är
för svag för simning. Havsdjävlarna i
Karibiska havet simma på samma sätt.
Deras ögonblickliga språng upp ur
vattnet är resultatet av en kraftig sats, som
de taga med fenorna, när de befinna sig
i närheten av ytan. Genom den satsen
komma de upp ur vattnet, och i likhet
med de övriga flygande fiskarna
använda de sig av sina utbredda bröstfenor
som fallskärmar och kunna därigenom
förlänga hoppet eller glidflykten under
några ögonblick, innan de åter falla ned
i havet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
