Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
VETENSKAPEN OCH LIVET
nor. En sådan övergång kan, som vi
sett, ske till den närmast liggande banan
(t. ex. vid H ) eller till den näst närmaste
W eller till den därnäst närmaste H
o. s. v. Och nu kommer det underbara:
det finns ett hemlighetsfullt samband
mellan kvantteoriens övergångar till den
närmaste, näst närmaste etc. banan å ena
sidan och den klassiska teoriens
grund-och översvängningar å den andra! Om
nämligen alla de stationära banor, som
elektronerna beskriva, äro så beskaffade
att en viss överton pw icke skulle
emitteras enligt den klassiska teorien,
så få enligt den bohrska
korrespondensprincipen inga övergångar förekomma,
för vilka n — n’ = p. Om vi t. ex.
antaga, att alla banor ha en sådan form,
att översvängningarna 2 a) icke skulle
uppträda enligt den klassiska teorien,
så förekomma inga övergångar till den
närmaste banan. Eller ytterligare: antag
att endast cirkelbanor förekomma, så att,
enligt den klassiska teorien, endast
grundtonen och inga övertoner
emitteras. Då kan det, säger
korrespondensprincipen, endast försiggå övergångar
mellan omedelbart på varandra följande
banor. Om vidare vissa banor äro så
beskaffade, att en del övertoner skulle
bliva särskilt starka eller särskilt svaga,
så komma motsvarande övergångar att
försiggå särskilt ofta, resp. särskilt
sällan.
Läsaren kan nu med rätta fråga: "Ja,
men hur vet man detta?" Härpå kan
svaras: detta sammanhang fattades av
Bohr till en början mer eller mindre
intuitivt, men sedan idéen en gång var
uttalad, kunde dess riktighet med full
stränghet prövas.
Korrespondensprincipen utgör å ena sidan en urvalsregel,
i det den helt och hållet förbjuder vissa
övergångar; å andra sidan lämnar den
en intensitetsregel, då ju, som tidigare
anmärkts, slutsatser angående
övergångarnas vanlighet och följaktligen även
angående de enskilda linjernas intensitet
kunna dragas av banans form.
Urvalsregeln utesluter nu i t. ex. ovan omtalade
fall av sex tänkbara övergångar mellan
två- och trekvantiga banor en del av dessa
övergångar, så att H -linjen, motsvarande
de direkta iakttagelserna, endast blir en
triplett. i\ven i många andra fall har man
konstaterat att de av urvalsregeln
dragna slutsatserna stämma överens med
de experimentella resultaten.
Intensitetsregeln visade sig särskilt
framgångsrik vid den teoretiska behandlingen av
den. s. k. Starkeffekten, vilken består
däri att spektrallinjerna undergå en
ytterligare uppspjälkning i skilda
komponenter (över finstrukturen), om de
strålande atomerna utsättas för verkan av
ett elektriskt fält.
För det följande är endast
urvalsregeln viktig; ty om vi fråga efter ett
elements atombyggnad, så mena vi därmed:
hur äro elektronbanorna hos elementet
beskaffade i normaltillståndet t Nu kan
urvalsregeln, som lär oss vilka
övergångar som kunna, och vilka som
icke kunna förekomma, om den endast
är tillräckligt fullständig, mycket väl
lämna oss upplysning angående
normaltillståndet. Ty elektronernas stabilaste,
alltså normala anordning kommer att
vara den, vid vilken systemet har ett
minimum av potentiell energi, vid vilket
elektronerna alltså äro kärnan så nära
som möjligt. Elektronerna sträva
således att så vitt möjligt komma till den
minsta av alla stationära banor (som är
cirkelbanan 1^, och om detta av någon
orsak icke går så dock till den bana,
som ligger så nära kärnan som möjligt.
Om vi alltså icke hade urvalsprincipen,
så skulle vi t. ex. förmoda, att i heliums
normaltillstånd 2 elektroner befunne sig
i l1 banor, i litiums normaltillstånd 3
elektroner i likadana banor, hos
beryl-lium 4, hos bor 5 o. s. v. Men
urvalsprincipen lär, som vi strax skola se, att
detta är omöjligt, då t. ex. alla
övergångar, som skulle kunna föra den
tredje elektronen till en 11 bana, äro
uteslutna. För att erhålla de faktiskt
förekommande banorna måste man alltså
stryka alla banor, till vilka elektronen
icke kan komma, emedan enligt
urvalsprincipen alla övergångar till dem äro
omöjliga, och av de återstående möjliga
banorna taga dem, som ligga kärnan
närmast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
