Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hvar gång vi ge en skärf till de fattiga här, göra vi
oss skyldiga till rånmord på små oskyldiga negerbarn.
»Men jag är för gammal att sätta mig in i det der.
Jag rår inte för det och kan inte hjelpa det. Jag är
patriotisk och lokalpatriotisk. Jag hyser mera intresse för
den fattige man, som nu i tolf år huggit min ved, än
för samojeden, som pimplar sin skältran hundratals mil
härifrån, och när jag dör, skall Smålands museum och
inte någon dylik inrättning i Shangai ha alla mina antika
byxknappar och västspännen.
»Ja, jag är för gammal, alldeles för gammal. Gud
gifve jag snart hade min enmanssäng på kyrkogården,
lite hyfvelspån i knävecken och en grön torfva på näsan!»
»Men något måtte väl farbror ha att lefva för och
njuta af. Literaturen ...»
»Literaturen ja, der ha vi det. Tror du inte jag
intresserar mig för literaturen! Jag försäkrar dig, att jag
ingen afton hör min lille dotterson läsa sitt ’Gud, som
hafver barnen kär’, utan att inlägga en varm tanke för
herrar Levertin och Sandberg. Men den som skall njuta
af nutidens svenska literatur, bör ha en stark, frisk själ
i en frisk, stark kropp, och jag är tyvärr alldeles för
gammal och svag. Läser jag herr Levertin: vips har
jag min sköna, präktiga middag i handfatet, och läser jag
herr Sandberg, erfara mina ögon ett innerligt behof att
sluta sig, och ett brakande ljud bryter löst ur min näsa,
så att husvärden kommer och erinrar om att
byggnadsordningen inte medgifver ångpannors insättande i trähus
utan vissa försigtighetsmått.»
»Men konsten, den dramatiska ...»
»Den ’dramatiska konsten’, ja, den har jag alltid
satt högt, men till Stockholm får jag ju sällan tid att
resa, och känner, upprigtigt sagdt, också föga längtan
derefter sedan hjeltinnefacket började uppbäras af
femtioåringar, regissörsplatserna af förlupna dalapojkar och de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
