Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och var inte så värst skön och kunde inte skrifva
några osedliga böcker eller teaterpjeser, såsom bättre
flickor och fruar numera för sed hafva, men hon hade
små söta gropar i kinderna och hennes pappa hade stora,
säkra inteckningar öfverallt i församlingen.
Och allt var frid och glädje, och fåglarna sjöngo, och
bönderna drucko öl ur lommaflaskor, och himlen och
löjtnanten hvälfde sig höga och blå, och jernvägsvagnarna
vexlade, och naturen och Rosamunda logo, och
bromsarena svuro.
Plötsligen bleknade Rosamunda, tog med händerna
omkring sig alldeles som när man vill berga en påse
konfekt i folkträngsel, fick en underlig gång och svarade
ovänligt på löjtnantens tal.
Och löjtnanten eldade på värre med qvickheter både
från Karlberg och regementsmötet, med ömheter både
från Herman Bjursten och Marie Sophie Schwartz, med
dumheter både från Kasper och Söndagsnisse och Sigurd,
men det var såsom vore all Rosamundas vänlighet
bortblåst med lokomotivröken eller krossad under hjulen på
en boskapsvagn.
Hennes ögon irrade oroligt omkring, hennes läppar
skälfde, och hon ville bara bort från löjtnantens sida.
Och löjtnanten, som i alla sina dar varit en ärlig
karl, han gaf Bjursten och Schwartz fan och började stjäla
långa bitar från Tegnér och Runeberg och Stagnelius och
Carl David af Wirsén, men ju mera glödande han blef,
desto mera frånstötande blef Rosamunda och tog sig
nervöst på de delar af klädningen, der sparsamma flickor
den tiden hade bara simpel domestik eftersom det ändå
inte syntes för polonäsen.
Slutligen sade hon ganska ovänligt: »Adjö herr
löjtnant, jag måste hem», och försvann i stationsvestibulens
dunkel lik glödande Julisol i en småländsk grandunge.
Och löjtnanten for med förtviflan i hjertat att profva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
