Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eget bo. Och helt visst ha inga, som drömt sig detta
bo prydt med alla lyxens och förfiningens alster, byggt
skönare luftslott, uppgjort gladare planer än de båda
unga, då de om vårqvällen vandrade genom skogen och
talade om framtiden.
Man älskar hvarandra kanske lika varmt, men man
skrifver icke till hvarandra så ofta i bondehem som i
budoirer. Hela regementsmötet gick, utan att Gustaf fick
höra något från sin fästmö, och qvällen före
utryckningsdagen hade han ännu icke fått en helsning från henne.
Nu satt han i tältet och skurade och fejade sina
persedlar för sista gången. Utanför tältluckan språkade
en ’civil’ bondpojk och en beväring.
»Hvarför kom du inte i går, på sönda’n, då va’ dä’
luft i luckan, ska’ ja’ säja dej?»
»Nej, ja’ va’ inte i stånd te få Ola mä mej, för
han skulle nödvändigt göra likkista te Johans gräbba i
Tunnatorp, Elin, du vet, som skulle ha Stormen, som
tjenar för 74.»
— — — — — — — — — — — — — — — —
Gustaf Storm derinne i tältet tyckte, att vapenrocken
vardt till ett skrufstäd, som ville klämma ihjäl honom ...
Elin död ... Han rusade ut till den som haft det hemska
budskapet, skakade honom i axlarna och sade att det
inte var sant, och då det likafullt var rigtig sanning, och
han fick höra att hon fått febern, just då hon bar
tillbaka hans lille bror till torpet, då — kastade han en
lång, lång blick in uti sin blanka gevärspipa, och hans
fot lekte redan med trycket, då N:o 73 Vall kom in
och ryckte geväret ifrån honom.
Nästa söndag gick Storm, styf och rak, med
oklanderlig hållning och bar vid det ena bårklädet de svarta
bräder, som omslöto hans lifs lycka.
— — — — — — — — — — — — — — — —
Syrenerna doftade och solen sken på pastorns veranda,
men emellan dem och min blick trängde sig oupphörligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
